Byggnadskooperativens historia

Stadsvandring i Stockholm

En lördag i augusti samlades ett tjugotal deltagare för att studera de sju fastigheter som uppfördes av byggnadskooperativet Husbygge UPA på 1930-talet. Syndikalistiska kamratföreningen arrangerade denna exkursion i Stockholms närförorter.

Fem fastigheter återfinns i ett sammanhållet kvarter i hörnet Gröndalsvägen/Lustigkullavägen i Stockholm. Därutöver finns ytterligare två fristående hus, ett på Lustigkullavägen 6 och ett på Maskinistgatan 7. Husen utgör fina exempel på tidens funktionalistiska stil.

I Gröndal liksom för övriga byggnadskooperativa projekt handlade det delvis om att praktisera idéer om självförvaltning, men framförallt om att neutralisera 1930-talets höga arbetslöshet. Och de LO-anslutna förbunden kunde med viss framgång tvinga bort medlemmar i SAC:s lokala samorganisationer (LS) från byggnadsbranschen. Klämda mellan sköldarna bildade syndikalister runtom i landet byggnadskooperativ för att undvika arbetslöshet och nöd och samtidigt försöka bli herrar på arbetsplatserna.

Stockholmsområdet bildade LS-medlemmar ett halvdussin byggnadskooperativ. Ett av de första och mer livaktiga var Kooperativa Byggnadsföreningen Husbygge UPA¹ som bildades 1932. Den första paragrafen i stadgarna slog fast att ”Företräde till medlemskap (…) äga medlemmar tillhörande SAC”. Det främsta syftet var att skapa arbetstillfällen genom att i egen regi bygga hus från grunden. Husen skulle sedan säljas och nya byggen skulle ta vid.

Husbygge UPA:s första projekt i Gröndal drog igång 1933. Grundplåten vilade på 200 kronor som varje föreningsmedlem gick in med, som bland annat finansierade 2000 kronor i handpenning på tomtköp. En fängslande detalj är att den nytillträdde finansministern Ernst Wigforss blev intresserad. Till skillnad från de flesta av sina partikamrater hyste han starka sympatier för gillesocialismen² och även för syndikalismen. Wigforss förmedlade kontakt med Göteborgs Handelsbank som lånade ut pengar så att fören- ingen kunde driva projektet i hamn.

LO-förbunden i byggnadssektorn agerade däremot med stor aggressivitet mot kooperativen. Läget blev inte bättre då LO-anslutna arbetare tog anställning i de syndikalistiska företagen och att de hakade på med att bilda egna kooperativ efter syndikalistisk förlaga. Fyra kooperativ startades av LO-medlemmar, som snabbt nedkämpades. De kooperativen sattes i blockad efter mer eller mindre sanningsenliga beskyllningar om lönedumpning, undermålig kvalitet och det allomfattande kodordet ”oordnade förhållanden”.

När det gäller Husbygge UPA tycks verksamheten ha varit allt annat än oordnad. De löner som betalades ut låg i vissa fall över vad som angavs i LO:s kollektivavtal. Trots detta blev även Husbygge UPA satta i blockad, varför det blev svårt att få tag på yrkesfolk och även svårigheter att köpa in byggnadsmaterial.

LO:s pressombudsman Valter Åman skickade i mars 1935 ut en bannbulla från Norra Bantorget, där det inte huttlades om att de syndikalistiska rörelsen skulle reformisterna ”likvidera” på sikt. Men först skulle de ”likvidera dessa företag” som syndikalisterna startat. Med den till intet förpliktigande brasklappen: ”…. om de medföra allmänna svårigheter för alla arbetare inom facket”.

Det LO sa sig bekämpa var ”en okontrollerad kooperativ verksamhet”. Men det råder inga tvivel om att Åman (och LO) betraktade självorganisering som en styggelse. Möjligen kunde producentkooperation ”ha framtiden för sig under starkt centraliserade och ekonomiskt betryggande former”. Men det fanns andra förmenta hot som de ville komma åt. LO:s kassör Johan-Olov Johansson var inte buskablyg med vilka han avsåg år 1935:

”Jag tror inte det är så mycket bankerna, som ekonomisera företagen. Deras förläggareverksamhet är begränsad. Det är Groschinsky och andra dylika judar som härvidlag är framme.”

I källorna kan vi ana ytterligare antisemitiska föreställningar. Flera funktionärer var fixerade vid Rudolf Feinberg³ som var styrelseledamot i Stockholms LS och kassör i Kooperativa Byggnadsföreningen Sannadal UPA. Feinberg tycks ha fungerat som kontaktperson med Clas Groschinsky och andra byggmästare med kapital. Särskilt LO:s kassör Johansson luftade konspirationsteorier.

Även inom SAC blev debatten delvis färgad av LO:s hätska angrepp. Flera framstående medlemmar menade att byggnadskooperativen fungerade som arbetsköpare. De ansåg att kooperativ var ett hinder på vägen till ett frihetligt socialistiskt samhälle. Stockholms LS tillsatte en kontrollkommitté som publicerade ett utlåtande strax före kongressen 1935. Kommittén ställde sig principiellt bakom verksamheten – med förbehållet att LS var skyldiga att vid behov påverka inriktningen för att hävda ”organisationens principer, idéer och intressen”.

Medlemmarna i Husbygge UPA var ståndaktiga och alla fastigheter blev till sist färdigställda, det sista huset blev klart 1936. Den ursprungliga planen att sälja dem vidare blev inte av. Istället kom kooperativet under många år att förbli ägare och förvaltare av husen i Gröndal.

Detta medförde att många syndikalister bosatte sig i husen. Lägenheter förmedlades till flera tyska flyktingar genom SAC:s flyktinghjälp. Annemarie Götze som kom att gifta sig med Stig Dagerman var tillsammans med sin mamma Elly en period inneboende hos organisatören Einar Stråhle och hans fru Lilly. Den rumänske flyktingen Michel Stanger bodde kvar fram till sin död på 1980-talet.

I slutet av 1960-talet övergick fastigheterna i Gröndal i SAC:s ägo. Organisationen sålde dem vidare till kommanditbolaget Trigonal 1972 för drygt två miljoner kronor. Enligt köpekontraktet hade SAC dock förtur på hälften av de lägenheter som förmedlades en bit in på 1980-talet. Idag är lägenheterna främst bostadsrätter men i vissa fall fortfarande hyresrätter ägda av Familjebostäder.

Vi passade även på att få lite insikter om byggmästaren Olle Engkvists gärning i stadsdelen. Under en period var han bosatt på gården Charlottendal, som ligger i direkt anslutning till de fastigheter Husbygge UPA uppförde.

”Folkhemmets byggmästare” som Engkvist ofta kallas var i början av sin karriär inspirerad av gillesocialismen. Efter en studieresa till Storbritannien höll han 1922 ett föredrag i Gävle om dessa idéer och de praktiska resultaten. Engkvist blev avtackad av cirka 200 mötesdeltagare, med ”livliga applåder” som det står att läsa i Arbetarens mötesreferat.

Mötet beslöt enhälligt att starta Gävle Byggnadsgille. En interimsstyrelse tillsattes med bland annat den kände syndikalisten Martin Höglund och Engkvists pappa Olof August som kassör. Byggnadsgillet vann ett anbud på ett större projekt – Ostkustbanans stationsbyggnader mellan Gävle och Iggesund. Det var ett projekt på nära en miljon kronor. Inget litet belopp år 1922.

Olle Engkvist blev tillfrågad om han ville leda arbetet med stationsbyggnaderna. Brevledes svarade Engkvist att det ville han gärna, om byggnadsgillet kunde lova honom en inkomst av 100 kronor i veckan! Vilket de accepterade.

Tyvärr var bankerna inte beredda att låna ut pengar, så byggnadsgillet blev tvunget att avstå från detta omfattande byggnadsprojekt. Annars hade stationsbyggnaderna blivit starten på Engkvists framgångsrika karriär. Gillet lyckades dock komma igång med mindre kostnadskrävande projekt.

Byggnadsgillen startades på flera orter under 1920-talet. Ofta med syndikalister som initiativtagare. Magnus Jerlström har skrivit en läsvärd uppsats om det troligen första byggnadsgillet: Örebro Kooperativa Byggnadsförening – som förmedlade sina erfarenheter till kollegorna i Gävle när de startade sitt byggnadsgille.

1930-talets byggnadskooperativ knöt an till dessa initiativ, men hade som det tycks mer materiella drivkrafter.

Kristian Falk
Medlem i Enköping-Heby LS av SAC

1. UPA är en äldre juridisk term för ”utan personlig ansvarighet”. En bolagsform som använts av ekonomiska föreningar, för att tydliggöra att medlemmarna inte är personligt ansvariga för en förenings skulder vid en konkurs. Utöver Husbygge var ytterligare fyra av LS-kooperativen i UPA-form: Sannadal (som Rudolf Feinberg var kassör i), Tellus, Östan och Vesta (Stockholms Kooperativa Byggnadsgille). Tre av de reformistiska kooperativen var
   också UPA. ↩︎
2. Gillesocialism är en närmast bortglömd idéströmning, som under 1910-talet lanserades som en syntes av statssocialism och frihetlig socialism. Och som ett praktiskt exempel på industriell demokrati. Arbetarens första chefredaktör Frans Severin var i vissa avseenden en mer konsekvent förespråkare än Ernst Wigforss (finansminister i Sverige som såg till att Husbygge UPA fick låna pengar). ↩︎
3. Rudolf Feinberg var en av initiativtagarna till veckotidningen Trots Allt hösten 1939. Tidningen är förknippad främst med Ture Nerman, men kom i början att finansieras med generösa krediter hos SAC:s bolag Tryckeri AB Federativ. Feinberg och Ragnar Johansson (Federativs förlagschef) kom att ingå i styrelsen för den andelsförening som bildades i början av 1940. ↩︎

Läs också om arbetarkooperativ!
Mer i kategorin Historia