När den skrivkramp jag kallar det vita arkets tyranni släppt efter 40 år och orden flödar dagligen till min första roman Ankarkättingen, kommer regeringens och socialtjänstens aktivitetskrav bokstavligt som ett brev på posten.
Tanken med aktivitetskravet är att bryta utanförskap, förhindra passivitet och skapa struktur för individer så att steget till arbetsmarknaden blir kortare.
Vad gör jag då om dagarna som är så fel att det måste få ett slut precis när det börjat? Varför är det av yttersta vikt att jag oaktat arbetsförmåga ska dela ut mackor på kommunens café? Sen jag fick ner mina ord på papper för tre månader sen och så bröt den onda förtrollningen har jag ägnat 4 till 12 timmar per dag åt att skriva på manuskriptet till min debutroman. Sju dagar i veckan. För mig som dränkts i helvetets lågor i årtionden av missbruk, psykisk ohälsa, fattigdom, utanförskap, kriminalitet, tvångsvård, hepatit-C, överdos, förlorad kontakt med de tre barn jag fick i ett 22 årigt oheligt och förtärande äktenskap och så vidare, är skrivandet en process av djupaste läkande. Det läkandet är gott för mig men också för min omgivning. Ju färre som sprider sitt elände, sitt lidande, i världen desto bättre. Det eller dela ut mackor.
– Du vill väl jobba Mattias,
frågade min chef Birgitta på socialtjänsten i Örgryte när hon och storchefen Tomas försökte hitta ett jobb åt mig 2001. Mina vikariat som först socialsekreterare och därefter behandlingsassistent hade jag skött väl men kände mig om inte utbränd så vidbränd. Som socialsekreterare på vuxenenheten fruktade jag att också ges ett LVM-ärende att handlägga vilket jag isåfall bestämt redan på socionomutbildningen att jag skulle vägra. Tvångsvården är en styggelse i socialt arbete, ett uttryck för den repressiva staten. Satans ironiskt att jag själv 2015 blev föremål för ett LVM. Jag andades ut när vikariatet på vuxenenheten var slut och jag gick över till vikariatet som behandlingsassistent på Frödingsgatans skyddade boende. Detta var åren innan mitt eget missbruk tog fart.
Svaret på chefens fråga var och är ja. Jag vill jobba. Med mitt jobb. Jag vill skriva eftersom jag är författare. Det är min övertygelse att det är bra för mig, mina nära och hela Göteborg med omnejd att jag skriver och kanske är kretsen vidare än så. På grund av den giftiga relation jag levde i under 22 år som förtärde mig och såklart än mer alla mina personliga hangups och fuckups klarade jag just då jag fick den frågan inte av att jobba. Det blev försörjningsstöd.
På socionomutbildningen föreläste Urban Herlitz docent i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet om fattigdom. Synen på fattiga landar ofta i att de fattiga har sig själva att skylla genom att de är antingen lata eller begivna på starka drycker eller båda delarna.
– Men jag är lat och jag är begiven på starka drycker och jag är inte fattig så det där är inte sant,
sa Herlitz. Docenten forskade mycket på 1700- och 1800-talets agraranalys, befolkning och försörjning. Detta var tiden då lösdriverilagar, fattighus och tvångsarbete användes storskaligt för att kontrollera befolkningen och tvinga folk i arbete. Med docentens ord i minnet tänker jag att idén om att fostra de fattiga genom tvångssysselsättning inte är ny, utan en urgammal ekonomisk-historisk kontrollmekanism. Nu är det dags igen. Som att staten någonsin vilat på sina repressiva lagrar.
På socionomprogrammet fick vi lära oss det mest fundamentala: i socialt som i allt förändringsarbete är den terapeutiska alliansen helt avgörande. Ska en människa resa sig ur aska krävs tillit, mening och delaktighet. Raderas den alliansen upphör det sociala arbetet att vara stödjande – det förvandlas i samma sekund till ren förvaring, disciplinering och kontroll.
När socialtjänsten reduceras till en mekanisk förlängning av regeringens misstänksamhetskultur slås alliansen i spillror. Handläggaren frågar inte längre: ”Vad behöver du för att läka, för att bli hel, för att bidra med det du faktiskt bär på?” Handläggaren tvingas fråga: ”Har du inställt dig vid brödrosten klockan åtta?” Det är inte rehabilitering. Det är lydnadsträning.
Efter ett hämmat och ödelagt liv har jag senaste dryga året genomgått en total återhämtning som lett till att jag restaurerat mitt liv på alla nivåer: kroppsligt, mentalt, andligt, socialt, sexuellt, kulturellt men ännu inte ekonomiskt. Det ska jag nu få sota för. Mackutdelningen väntar. Missförstå mig inte! Som köksbiträde och kock har jag arbetat i kök och matsalar både högt och lågt från kök på stadens alla sjukhus, bättre äldreboenden, finkrogar och kvarterssyltor. Jag är inte för fin för att hugga i och ja jag vill jobba. I min nuvarande 13-åriga relation med underbara Rebecka får jag så fint av henne höra angående min seconda primavera:
– Du blommar!
Jag tackar henne genom att till frukost laga LCHF på mitt eget Michelin-vis: ekologisk treäggs spenatomelett med örter, peppar och mineralsalt tillagad i två sorters olivolja och äkta smör och till det stekta röda tomater också med peppar och mineralsalt.
– Du blommar du också!
säger jag dessutom för det är sant. Hon har sedan länge en roman hon vill skriva och nu har hon börjat. Det jag läst är så spännande att jag tigger och ber om mer. Vi är varandras första läsare. Så spenderar vi lata, fattiglappar våra dagar. Helt utan starka drycker dessutom.
Norske professorn i rättssociologi Thomas Mathiesen talade mycket om dold disciplinering och argumenterade mot såväl fängelsestraffet som tvångsvården. Aktivitetskravet är exakt detta, ännu ett uttryck för den repressiva staten. Som med lösdriverilagar ska vi fattiga nu tuktas och läras veta hut för att vi har mage att vara halta, lytta och eländiga. Ut och dela mackor för helvete!
Mattias Broberg
Mattias Broberg är utbildad socionom och kock med bakgrund inom socialtjänst och institutionsvård, numera författare bosatt i Kortedala, Göteborg. Han arbetar på sin självbiografiska debutroman Ankarkättingen.
Är du socialarbetare, behandlingsassistent eller klient som tröttnat på repressiv socialpolitik och vill organisera motstånd eller bygga nätverk för radikalt socialt arbete? Hör gärna av dig till syndikalisten@sac.se, så vidarebefordrar vi kontakten till Mattias Broberg.