Några veckor efter att Didier Eribons mamma flyttar till ett äldreboende dör hon. Den omvälvande flytten från det egna hemmet och förlusten av självständighet blev övermäktigt för henne.
En arbetarkvinnas liv, ålderdom & död
Didier Eribon
Verbal 2024
Liksom i Tillbaka till Reims undersöker Eribon i den här boken sin familjs historia, denna gång med fokus på modern, som arbetat på fabrik och som lokalvårdare, levt i ett olyckligt äktenskap och uppfostrat fyra barn. Berättelsen är både djupt personlig och akademiskt präglad.
Didier Eribon är en fransk sociolog och filosof och använder sig av teoretiker inom dessa fält för att analysera sin mammas liv och hur det blev som det blev. Bitvis tar det akademiska språkbruket över texten, men Pierre Bourdieu, Michel Foucault, Simone de Beauvoir och andra tänkare ger mig som läsare en väldigt bra förståelse för hur åldrande, klassamhälle och patriarkat format mammans tillvaro. Det finns också en mycket bra analys av äldreboendet som institution.
Under sina sista veckor i livet säger sig mamman bli misshandlad och Eribon förstår att hon med det menar att hon känner sig tillfångatagen och inspärrad. En läkare berättar att hon slår undersköterskorna, vilket tyder på hennes desperation. Detta leder i boken till ett resonemang om undersköterskornas arbetsvillkor och att även de blir misshandlade, inte bara av den protesterande mamman utan även av den konstanta underbemanningen, arbetstakten, krävande arbetsuppgifter – det vill säga av arbetsköparen och systemet. ”Man kan med fog tala om ett sådant system som djupt omoraliskt. Ett ord som förtjänar att ständigt upprepas: omoraliskt”, skriver Eribon (s. 89).
Författaren undersöker flera aspekter av sin mammas liv och ger nyanserade förklaringar till varför hon uttalat sig rasistiskt, aldrig lämnade sin man och alltid gick och röstade. Eribon drar trådar från mammans erfarenheter (och delvis sina egna som ”klassresenär”) till politiska läget i Frankrike och samhällsstrukturen. Det är en rik bok, som jag varmt rekommenderar.
Catharina Bergman