Registermetoden är ett fackligt verktyg som använts av syndikalister. Den är dels en metod för arbetarnas kontroll av arbetsplatserna, både vad gäller löner och arbetsförhållanden i övrigt, samt för förmedling av arbetskraft. Dels har den – inte minst av de syndikalistiska organisationer som tillämpat den historiskt – ofta setts som en förberedelse för arbetarnas övertagande och demokratiska styre av produktionen i dess helhet.
Principen bakom registermetoden kan beskrivas som att arbetarorganisationerna – fackföreningarna – monopoliserar varan arbetskraft och själva sätter priset på och förmedlar arbete till företagen.
Den innebär därmed i praktiken en inskränkning av arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet.
Registersystemets struktur utgjordes av två funktionärsroller valda av arbetarna:
- Registerföraren: Skötte en kronologisk lista över alla arbetssökande på orten. När entreprenören behövde folk var denne hänvisad till att rekvirera arbetare direkt från registret istället för att välja personal vid porten. Att söka arbete vid sidan av registret betraktades som ett solidaritetsbrott.
- Statistikföraren: Utsågs av varje enskilt arbetslag eller yrkesgrupp för att bokföra arbetstid, timpenning och ackordspriser på särskilda blanketter. Detta siffermaterial sammanställdes för att användas som underlag vid förhandlingar och prissättning.
Här återpublicerar vi fyra artiklar ur den SAC-ägda tidningen Arbetaren från 1927 om hur metoden användes i Sverige vid den tiden. Urvalet är gjort av Jesper Johansson.
”Registret är den fackliga kampens yppersta medel.” (29/1, 1927)
Registerförarna skildra sina erfarenheter för Arbetaren. Betryggar arbetarnas ställning i nuet och skapar förutsättningar för industriell demokrati och socialisering.
– Arbetaren nr 23/1927, lördagen den 29 januari 1927
Redan för många år sedan insågo syndikalisterna, att de öppna konflikterna inte ledde till önskat resultat. Den öppna kampen är tveeggad och träffar i mer än ett avseende den som svingar vapnet. Man började därför undersöka om ej den öppna konflikten kunde undvikas genom att ersättas med ett effektivare och mindre riskabelt kampmedel. Frågan diskuterades och undersöktes. Slutligen hade man utarbetat ett system, som man kallade registret. Detta system innebär i korthet, att varje organisation utser en registerförare, vilken har sig ålagt att registrera alla arbetslösa, som anmäla sig och i den ordning detta sker. I registret antecknas vederbörandes namn, yrke, adress m. m. Alla arbetare ha skyldighet att anmäla sig till detta register, den som bryter däremot betraktas som osolidarisk. När en arbetsköpare behöver en arbetare, måste han rekvirera från registret, ty efter dettas genomförande stå inte längre några ödmjuka slavar utanför fabriksportarna med mössan i hand. Detta är sålunda arbetsförmedlingen.
Varje lag eller yrkesgrupp utser sedan en statistikförare, som har till uppgift att å därför avsedda blanketter anteckna uppgifter om arbetstid, timpenning, ackordspriser m. m. Detta primärmaterial bearbetas sedan för att användas dels vid uppsättandet av prislistor, dels vid underhandlingar och dels för upplysning och agitation. Det statistiska materialets värde bör sålunda icke underskattas. De olika statistikförarna på en arbetsplats bilda tillsammans en grupp, som i det allra närmaste motsvarar vad man i socialiseringslitteraturen kallar driftsråd. Registersystemet är sålunda icke allt för invecklat. Men för att det tillfredsställande skall fungera, så fordras det allvar, ansvarskänsla och solidaritet.
I efterföljande komma några registerförare att redogöra för sina erfarenheter beträffande registerkampen. Vi hoppas att Arbetarens läsare med intresse skola ta del av inläggen. Härmed lämna vi ordet åt några kamrater.
Registerkampen leder till socialism.
Min erfarenhet rörande registerkampen i allmänhet är, svarar kamrat Carl A. Eriksson, Hallsberg, på vår fråga, att organisationerna och deras medlemmar icke tillräckligt ha beaktat detta kampmedel. Min uppfattning är emellertid den, att därest arbetarna allvarligt reflektera på att överflödiggöra kapitalistklassen och skapa en tryggare tillvaro för arbetarna, så måste registertanken tillämpas på arbetsplatserna. Enligt min övertygelse, är registret ett effektivt kampmedel, som går till roten med det nuvarande eländet. Arbetareklassens frigörelse från utsugningen kan icke komma ovanifrån: arbetareklassen måste själv frigöra sig med egna medel, och härutinnan är registerkampen av stor betydelse. Genom registret tillvaratages arbetarnas organisatoriska kraft och genom registerkampen ha arbetarna möjlighet att tränga in i företagens organisation och därigenom utöva kontroll och inflytande i olika riktningar. Dels ha arbetarna genom registrets arbetsförmedling möjlighet att åstadkomma en rättvis fördelning av arbetsplatserna och småningom tillkämpa sig kontrollen över arbetsplatserna.
– På denna plats har registerkontrollen varit av stor betydelse, särskilt påtagligt var detta vid vattenledningsbyggnaden, där endast organiserat folk erhöll arbete. Mången anser ju, att det är frågan om monopol, så snart en organisation försöker införa ordnade förhållanden. Jag anser det emellertid rimligt, att de, som delta i organisationsarbetet och som oegennyttigt kämpa för en bättre sakernas ordning, i första hand böra komma ifråga vid arbetstillfällen. Det ligger i vårt intresse att kämpa för arbete åt de organiserade, inte minst därför, att arbetsköparna söka utestänga de organiserade till förmån för oorganiserade. Så var det vid vattenledningsarbetet i Hallsberg och så är det på andra platser. Man måste också hålla tummen på ögat på de oorganiserade, ty eljest anta de anställning på nästan vilka villkor som helst och bidraga därigenom att pressa ned priserna. Det är emellertid nödvändigt, att registerkampen är väl förberedd innan arbetet sättes i gång, ty eljest kan oorganiserade smyga sig in på arbetsplatsen och ta arbete för under pris. Så har skett här och det är svårare att reparera skadan, än det är att förebygga den.
– Ha ni genom registret kunnat förhindra lönereduktion?
– Ja. Om arbetarna fullt genomförde registret, så skulle de genom den kontroll detta innebär kunna förhindra lönereduktioner och detta har också skett.
– Än nyttan av det statistiska materialet?
– Det statistiska materialet, som insamlas av statistikförarna, är av stort värde, dels som bevismaterial vid underhandlingar och dels som ledning vid uppsättning av prislistor. När arbetarnas allmänt komma till insikt om de fördelar registerkampen medför, så komma de att solidariskt sluta upp kring detta kampmedel. Inom S.A.C. måste man emellertid, enligt min mening, utbygga de skilda organen, syndikaten, federationerna etc., så långt det är möjligt. Vad som tarvas för att omsätta S.A.C:s organisationsplan i praktiken är först och främst, att S.A.C: medlemmar genom allvarliga studier försöka att skapa sig en klar bild av vårt organisationssystem. Detta är ett ingalunda föraktligt studieämne, för vilket intresset icke slappnar när man en gång kommit in i det. Jag leder själv en cirkel i detta ämne, anslutningen är god och tillika intresset. Från cirkeln sprides kännedom om våra idéer till utomstående och till L.S. medlemmar. Cirkelmedlemmarna inleda dessutom olika frågor på L.S. möten och detta har visat sig givande, varför jag rekommenderar det åt alla målmedvetna kamrater, som önska lära sig känna sin organisation.
Från öppen konflikt till registerkamp.
– Voxna L.S. har allt för kort tid tillämpat registret och vi ha därför icke möjlighet att peka på några större resultat, svarar kamrat Olof A. Olsson. För mången är registret ännu en oprövad teori. Men här på platsen ha vi under de senaste åren erfarit, att man inte effektivt kan hävda arbetarnas intressen genom att iscensätta stora drabbningar i form av öppna konflikter med arbetsköparna, vilka antingen sluta med ofördelaktiga avtalsuppgörelser eller nederlag, som ge arbetsgivaren tillfälle att i enlighet med paragraf 23 leda och fördela arbetet efter sitt sinne, vilket mycket dåligt harmonierar med arbetarnas. Oorganiserade och andra, som komma med en liter i bakfickan erhålla arbete, medan ordentliga och dugliga arbetare avvisas, enär de äro organiserade. Sådant kan inte beivras, då arbetarna genom tidigare ingångna avtal tillerkänt arbetsköparen ”rätt” att avskeda och gallra ut de ”upproriska”. Gent emot detta kan intet annat än en effektiv registerkamp råda bot.
– Hurudan är solidariteten bland arbetarna?
– Det svåraste man har att komma tillrätta med i skogsbygderna, äro de smått förmögna bönderna från jordbrukssocknarna, som om vintern söka sig upp till skogarna. På senhösten anlända dessa bönder i egen bil till skogvaktarna för att tillförsäkra sig körning under stundande vintersäsong. De fästa inte stort avseende vid lönevillkoren; om de bara tjäna till foder åt hästen, så klaga de inte över sin mänskliga tillvaro. En del äro till och med så pass anspråkslösa, att de känna sig glada om de blott få över till ett par säckar konstgödning, ett konstigt folk synes det, om man betraktar dem från otacksamhetens synvinkel. Det är ju inte begärligt, att en liten L.S., som har ett stort område att bevaka, på en gång skall övervinna alla hinder. Man måste beväpna sig med tålamod och arbeta på lång sikt. Dessutom får icke registret användas i syfte att monopolisera arbetet för bygden.
– Registret som arbetsförmedling?
– Vår strävan att tillämpa registrets arbetsförmedling, har icke visat sig alldeles utan resultat. Genom arbetsförmedlingen ha vi här på platsen lyckats bereda en del kamrater arbete, däribland några medlemmar från Hamra L.S., där det rådde konflikt och arbetslöshet. Jag erfor uppriktig glädje här om dagen, fortsätter kamrat Olsson, då tvenne vandrande kamrater genom registerkommittén erhöllo arbete med timmerhuggning. De hade länge färdats omkring och levat på allmosor men ha nu tillfälle att försörja sig själva.
För registrets genomförande tarvas mera propaganda och upplysning än hittills. Jag anser att departementen ha för lite pengar till sitt förfogande. Det skulle enligt mitt förmenande vara bra om Arbetaren ägnade stort utrymme för denna sak. Man vinner inte målet genom att peka på registret och säga: nu går vi den här vägen! Man måste undanrödja alla svårigheter liksom timmerhuggaren rödjer undan snår och sten där basvägen skall gå fram. Vi måste frigöra oss ifrån kortsynt egoism och inte frukta att mottaga nya synpunkter om registret skall bli effektivt.
Ett effektivt kampmedel i Arbetarens tjänst.
På Arbetarens rundfråga om registerkampen bör inte jag svara, säger kamrat O. S. Wallin, Stockholm, ty jag antar att det kommer att verka mer beklämmande än upplyftande. På de platser jag varit, kan man inte med fog säga att någon verklig registerkamp förts. Registerkampen har dock varit en permanent diskussionsfråga, men då registret i någon mån är invecklat, har man ej lyckats få en klar bild av det och då det dessutom kräver arbete och ansvar, så ha inte resultaten blivit så stora. De beslut som fattats och verkställts ha inte lett så långt som till arbetsförmedling, utan stannat vid prissättning och statistikföring, vilket tyvärr inte alltid hållit måttet. Orsakerna äro många och det skulle ta för stort utrymme att gå in på detta, men nog fattas det upplysning och enskilt studiearbete, det är ett som är säkert. Jag vill emellertid betona, att de beslut, som fattats i registerfrågan ingalunda varit betydelselösa. Tvärtom ha de i många fall förhindrat – i varje fall verkat förhindrande vid – lönenedpressningar; dessutom har det insamlade materialet varit av intresse för studieintresserade.
– Hur förbereda den kommande kampen?
– Vill vi ha registret ordentligt känt, så måste vi igångsätta en intensiv föreläsningsverksamhet i denna sak, så att alla medlemmar få en klar inblick i registrets olika grenar. Utan ett fast grepp på frågan kommer man ingen vart. Men inte nog därmed. Vi måste också övertyga dem, som stå utanför vår organisation och nu motarbeta oss, emedan de frukta nya idéer, att registret är ett effektivt medel i kampen för tryggare förhållanden.
”De svarta listorna sakna betydelse på de platser där registret genomförts.” (1/2, 1927)
Betydande resultat ha vunnits av arbetarna i Mälaredalens distrikt. När registret handhaves med förstånd och ansvar så vet arbetsköparen vad han har att rätta sig efter.
– Arbetaren nr 25/1927, tisdagen den 1 februari 1927
Arbetaren fortsätter i dag att publicera svaren på rundfrågan om registret. Som framgår av dessa ha statistikförarna gjort både ljusa och mindre ljusa erfarenheter. Men det är ingen mästare född, heter ett gammalt ordspråk, som äger sin tillämpning även på denna sak. Det har blivit en liten vetenskap att föra krig med arbetsköparna och man tillägnar sig icke denna vetenskap utan övning och erfarenhet. Har man därför icke lyckats genomföra registret vid fösta försöket, så skall man icke misströsta. Tvärtom bör man bita tänderna samman och börja från början igen, men inte glömma att tillämpa den tidigare vunna erfarenheten. Vi hoppas emellertid, att denna rundfråga skall bidraga att skärpa intresset för registerkampen.
– Vid Mälaredalens sandgropar, där jag arbetar, säger kamrat J. D. Sjöberg, ha vi rätt så bra lyckats genomföra registret, vilket måhända beror därpå att arbetarna äro genomsyrade av syndikalismens idéer. Vi ha bl.a. lyckats reglera arbetstillgången och arbetsintensiteten samt dessutom fördubblat lönerna vid några grusgropar under ett par år.
– Ha ni haft någon nytta av arbetsförmedlingen?
– Ja, vi ha i flera fall lyckats skaffa arbete åt kamrater, som varit utestängda från arbetsplatserna. Men det har sina svårigheter att sköta arbetsförmedlingen till allas belåtenhet, åtminstone nu i tider av omfattande arbetslöshet. Registerföraren måste vara mera syndikalist än välgörare. I den mån S.A.C:s organisationslinjer slå igenom och arbetarna bli mera klassmedvetna än de nu äro, så skall det gå lättare att tillämpa registrets arbetsförmedling. För närvarande lägger skråandan stort hinder i vägen för arbetarna. Ett exempel!
– En arbetslös lantarbetare, organiserad i S.A.C., har antecknat sig som arbetslös och står i tur att erhålla arbete, därnäst i tur kommer en byggnadsämnesarbetare. Det ifrågavarande arbetet är sandlastning. Vem som helst av de tvenne arbetslösa kan alltså utföra arbetet. Byggnadsämnesarbetaren gör emellertid gällande, att arbetet tillkommer honom, ty han har tidigare varit verksam inom det ifrågavarande arbetsområdet. Lantarbetaren tillhör ju också en annan federation, säger han, och det är tydligt, att han skall vänta till dess vi, som äro byggnadsämnesarbetare, först ha erhållit arbete. Enligt mitt förmenande, säger kamrat Sjöberg, är detta skråpolitik. En verkligt klassmedveten arbetare resonerar icke på det sättet.
– Än i fråga om avskedanden?
– För att åstadkomma en så rättvis fördelning av arbetstillfällena som möjligt, så ha vi beslutat att inga avskedanden få göras. Det arbete, som förefinnes skall fördelas så långt det är möjligt med hänsyn till avlöningarna. När lönen sjunkit i nivå med extra timlön, så överväges huruvida avskedanden skall få äga rum eller ej, vilket i så fall avgöres av registerkommittén. Den norm som vid sådana tillfällen ligger till grund för avskedandet är icke den gamla traditionella, att den sist intagna först skall avskedas, utan tar man hänsyn till vilken som har största utsikterna att få annat arbete eller de bästa ekonomiska resurserna. I fråga om matjordsavtagarna, som vanligen äro äldre personer, gäller att den yngre skall gå först.
– Nyttan av det insamlade siffermaterialet?
– Det statistiska materialet har varit oss till ovärderlig nytta. Vi ha därigenom lärt känna priset på varan från sandbanken till Stockholms kajer, vi veta huru mycket mera bolaget tjänade 1926 än 1925. Detta är bra att veta när arbetspriserna för säsongen skola fastställas, ty då gäller det att med fakta kunna styrka sina påståenden och krav.
– Statistikförarna måste vara vakna och omsorgsfulla och anteckna allt, som kan vara av intresse. Värdet av materialet är beroende av statistikförarens vakenhet och iakttagelseförmåga. Duger statistiken inte som bevismaterial vid underhandlingar, så är det bättre att ingen statistik ha alls. Även de arbetslösa måste lära sig använda pennan. En arbetslös kan inte hur länge som helst stå antecknad i registret, utan måste efter viss tid anmäla hur han har det med arbete. Men det har visat sig mycket svårt för mången att sända några rader till registerföraren och meddela hur han har det.
– Utgör registret något hinder mot lönenedpressning?
– Genom registerkampen kan man på ett fullt effektivt sätt förhindra lönereduktioner, d.v.s. om arbetarna äro beredda att använda detta medel. Jag skall anföra ett exempel från Ekerö hösten 1925. En ny grusgrop skulle öppnas. Arbetsgivaren tänkte att han kunde ignorera vår arbetsförmedling och tog själv in arbetare vid gropen. Dessa betalade han med lägre lön än den vid groparna vanliga. Registerkommittén tog emellertid saken om hand, men rättelse kunde inte åstadkommas. Ett registermöte sammankallades för hela L.S., och detta beslöt tillställa arbetsgivaren ett ultimatum att antingen rätta på missförhållandena eller också räkna med allvarligare konsekvenser. Arbetsledaren hade tydligen en aning om, att det fanns enighet bakom vårt beslut, ty vi erhöllo omedelbart meddelande om, att vi fingo ordna förhållandena efter gottfinnande.
– Vid arbetsplatserna i Mälardalens distrikt äro arbetarna mycket intresserade för registerkampen. De resultat, som uppnåtts genom registret ha varit allt för påtagliga för att inte observeras av vem som helst. Intresset har väckts och jag är för min del övertygad om att här kommer registret att helt slå igenom. Det finnes många kamrater, som äro villiga att offra sin existens för att upprätthålla registret ifall arbetsköparen skulle försöka att slå sönder det.
Registerkampen ligger emellertid i stort sett i sin linda. Om det skall bli vad vi en gång tänkt oss, så måste vi skola oss och bedriva en energisk upplysning och agitation. På de arbetsplatser, som regleras enligt paragraf 23, måste man börja med statistikföring. När intresset har väckts, så kan man utveckla verksamheten, men man bör icke förverkliga arbetsförmedlingen förrän tiden är mogen för densamma. En förfuskad arbetsförmedling har mången gång väckt misstroende och motstånd mot registerkampen. Man bör ej taga för sig mer än man orkar med. Man måste nog, antingen man vill det eller ej, rätta sig efter det folkmaterial man har att räkna med. Ställer man för stora förhoppningar på detta, så dömes man att misslyckas. Men får man så småningom sätta sig in i de nya förhållandena, så skall man snart nog lyckas.
Missuppfattningar, som måste avlägsnas.
– Som jag ej varit i tillfälle att på närmare håll studera arbetsplatser, där registret tillämpas såsom arbetsförmedling, säger kamrat E. Ekholm, Sala, så överlämnar jag till kamrater, som ha större erfarenhet, att besvara denna fråga. För denna plats vidkommande har registret icke tillämpats under den tid jag varit bosatt här i annat hänseende, än att vi sökt insamla material, som måste ligga till grund för prissättning och dylikt.
– Äro inte arbetarna mogna för registerkampen?
– Det stora flertalet arbetare äga, enligt mitt förmenande, inte den kunskap som en effektiv registerkamp förutsätter. Den stora arbetslöshet, som f.n. råder, har dessutom i skadlig riktning inverkat på arbetarnas inbördes förhållande, i det att de blivit misstrogna mot varandra och under sådana omständigheter får solidariteten sitta emellan. Inom de reformistiska organisationerna förfäktar man dessutom stundom den uppfattningen, att registrets uppgift är att monopolisera arbetet för S.A.C:s medlemmar. Denna uppfattning har brett ut sig och gäller bland mången såsom den enda rätta. När man talar med dem, så slå de ifrån sig med båda händerna och vilja inte vara med om att införa något register.
– Det fattas upplysning och ansvar inför uppgifterna. Statistikförarna måste föra en noggrann statistik och lämna registerföraren största möjliga hjälp, om han skall kunna klara sin uppgift. Som min mening vill jag dessutom framhålla, att man icke bör tillämpa registret i dess helhet, förrän man är säker på, att organisationen är stark nog att föra en registerstrid. Misslyckas man, så har man gjort större skada än om man alldeles låtit bli. Registret är emellertid, enligt min mening, det kampmedel, som ger oss den största kontrollen över arbetsplatserna; den ger oss dessutom möjlighet att upphäva verkningarna av arbetsköparens svarta listor genom att bereda de prickade arbete.
Gott resultat av arbetsförmedling.
– Jag har en längre tid varit registerförare på denna plats för S.J:s byggnadsarbetare, framhåller kamrat Aug. Sundkvist, Backe, och min erfarenhet av registret är, att det är ett praktiskt kampmedel i arbetareklassens tjänst. Genom registret kan man hävda arbetarnas intressen på den kapitalistiska arbetsplatsen och dessutom inrikta kampen på arbetarnas övertagande av produktionen. Vi ha även arbetsförmedling och denna har medfört ett mycket gott resultat. Prislistor ha uppställts och dessa ha ej någon gång understigits. Vi ha ej haft någon öppen konflikt, så vi ha ej haft möjlighet att pröva registrets styrka i sådant fall. Solidariteten har visat sig god och vår organisation är stark. Det tarvas emellertid mera upplysning innan arbetarna i allmänhet bli mogna för registertanken.
– Vad skogsarbetet angår, så är registret för vårt vidkommande nästan utan betydelse, emedan endast en bråkdel av skogsarbetarna äro organiserade och de utomstående äro ej mycket att räkna med.
”Den ruinerande strejken kan undvikas igenom en effektiv registerkamp.” (2/2, 1927)
Lagbundna avtal utgöra icke något pålitligt skydd mot lönereduktioner.
Registerkampen lämnar arbetarna möjlighet att utnyttja alla tillfällen att förbättra sina villkor och gör organisationen smidig.
– Arbetaren nr 26/1927, onsdagen den 2 februari 1927
Svaren på vår rundfråga om registret ha ännu icke sinat. Intresset för detta spörsmål har också varit stort, och det är önskligt att alla organisationens medlemmar ta del av de erfarenheter, som kamraterna landet över ha att meddela. Det kan måhända klara upp många missförstånd. Här nedan återges trenne intressanta svar av kamrater på olika platser i landet.
– Min erfarenhet av registerkampen är den, framhåller kamrat H. R. Månsson, Långerud, att det av alla fackligt-ekonomiska kampmedel ger det största utbytet. Registerkampen föres direkt på arbetsplatsen och behöver icke medföra öppen konflikt, vilket enbart detta bevisar registrets överlägsenhet framför alla andra kampmedel. Lönevillkoren äro ju numera reglerade genom lagbundna avtal, men man skall inte sätta allt för stor lit till dessa avtal. Ty arbetsköparen har tusen och ett knep genom vilket han reducerar arbetslönerna. Vi ha en mångfald fall från den s.k. fredskrisen, då arbetsköparna överallt reducerade lönerna, oaktat de ingångna avtalen. Till yttermera visso beröva dessa avtal arbetarna deras rörelsefrihet, vilket, som så ofta hänt, kan leda dithän att den ena gruppen måste uppträda som strejkbrytare emot den andra, emedan tvenne eller flera i produktionsprocessen samarbetande grupper ha avtal, som utlöpa vid olika tidpunkter. Så vitt jag kan förstå, utesluter en registerstrid dylika förvecklingar olika arbetaregrupper emellan. Genom att tillämpa registret få arbetarna större möjlighet att utnyttja lämpliga tillfällen och deras rörelse blir mera obunden än nu.
– Ha ni kunnat åstadkomma någon rättvisare fördelning av arbetstillfällena?
– Under de senaste åren har det ju inte funnits så värst mycket arbete att fördela. Detta borde emellertid utgöra ett skäl för, att de arbetstillfällen, som finnas bli så mycket rättvisare fördelade. Men på grund av den stora tillströmningen av arbetskraft, får detta sina stora svårigheter. Brist på förståelse hos en del, många gånger vållad av försakelser och umbäranden, har blivit ett ytterligare plus till dessa svårigheter. Det har sålunda ofta förekommit att kamrater, som antecknat sig till arbetsförmedlingen, försvunnit sedan de av registerföraren blivit underrättade om de små utsikterna att erhålla arbete inom den närmaste tiden. När sedan deras tur kommit, har man icke lyckats få fatt på dem. Arbetet måste då lämnas till någon annan. Så kan det hända att den försvunne dyker upp igen och han blir då givetvis missnöjd: ”Jag var först antecknad i registret, men likväl har arbetet lämnats åt en som var senare antecknad, följaktligen sker mannamån”. Han glömmer emellertid att erinra sig, att det hela beror på hans egen försummelse. Den arbetslöse har givetvis skyldighet, att korrespondera med registerföraren, så att denne vet var han håller till. Som förmildrande omständighet anför mången, att de ständigt måste befinna sig på vandrande fot, emedan de intet arbete ha. Det kan ju inte förnekas, att det under sådana omständigheter har sina svårigheter att upprätthålla förbindelsen med registerföraren; men detta utgör givetvis ingen dom varken över honom eller registerverksamheten.
– Sedan april 1926 har Hallanda L. S. förmedlat det befintliga arbetet till organiserade arbetslösa på platsen. Det har ju ingenting kunnat vinnas genom att tillämpa en mera extrem form av arbetsförmedling, än de förhanden varande förhållandena medgiva. Men därför ha vi inte uppgivit hoppet om att kunna åstadkomma en så vitt möjligt rättvis fördelning av arbetstillfällena.
– Nyttan av det insamlade statistikmaterialet?
– Detta material är oss till nytta så gott som dagligen, ty alltid är det något arbete som skall värderas. Den största nyttan av statistikmaterialet hade vi dock under den långa konflikten 1924-1924 vid järnvägsbyggnaden Åmål – Årjäng. Att vi under denna konflikt, oaktat alla fördomar, till sist fingo den allmänna opinionen på vår sida, berodde utan tvivel därpå att vi såväl i pressen som vid offentliga möten, genom detta material kunde styrka våra påståenden. Arbetsköparen vare sig förmådde eller ens gjorde ansats till att bemöta oss, trots välvillig hjälp från en del håll. Även vid underhandlingsbordet var denna statistik oss till betydande nytta.
– Ha ni kunnat förhindra lönenedpressning genom registret?
– Vi ha inte blott kunnat förhindra lönereduktion; vi ha också kunnat förbättra genomsnittsförtjänsten med ett och annat öre i månaden under det sista halvåret. Sålunda utgjorde den genomsnittliga timlönen för april månad 1:12 för att vid årets slut vara uppe i kr. 1:37 per timma. Det gäller endast för Hallanda L. S. verksamhetsområde.
– Men ännu återstår mycket innan registret har blivit allmänt genomfört. Kamraterna ute i landet få inte ligga på latsidan. Fritiden måste användas för inhämtande av kunskaper, som göra dem mera skickade för deltagandet i arbetareklassens frigörelsesträvanden. Föreläsningar, studiecirklar och studiekurser i registret böra, så vitt möjligt, anordnas överallt.
– Arbetarna ha ännu inte den rätta förståelsen av registret och inse icke dess betydelse i kampen mot arbetsköparna, svarar Rudolf Holm, Hallanda på våra frågor. Härigenom ha många oegentligheter uppstått och det är mycket svårt att få den stora massan att inse, vilket präktigt hjälpmedel i befrielsekampen i själva verket registret är. De mera intelligenta och vakna arbetarna ha emellertid insett, att registret är det mest framkomliga medlet i vår kamp. Om alla arbetare äro eniga om, att genomföra registret och hålla fattade beslut, så kan man genomföra nästan vad man vill. Jag arbetade en gång på en arbetsplats, där registret sköttes väl, varför det också fungerade väl. Arbetsledningen fann sig till slut föranlåten, att bedja oss lätta på våra bestämmelser en smula, ty den var faktiskt berövad all makt, vilket var synd.
– Registret av arbetsförmedlingen?
– Ordet arbetsförmedling skorrar i många öron, vilket beror därpå, att den missbrukats på många platser. Inom anläggningsindustrien har det dessutom sina svårigheter att anordna arbetsförmedling. Anläggningsarbetarna utgöra en ambulerande kår och de ha därför icke i likhet med industriarbetarna hemortsrätt på någon plats. Anläggningsarbetaren måste dra från ort till ort, från bygd till bygd, och på varje plats han kommer måste en ny organisation byggas, ifall det inte finns någon förut, vilket ej allt för ofta är fallet. När sedan bygget är färdigt, så måste de lämna platsen och börja på ny kula igen. Härav framgår tydligt hur mycket svårare det är att tillämpa registret för anläggningsarbetarna än det t.ex. är för typografer och med dem jämställda, som endast en gång ha att bygga upp denna apparat.
– På platser där nya arbeten satts i gång, har register med arbetsförmedling upprättats. Bondpojkar och andra ha förstått att organisera och anmäla sig till registret. När sedan gamla anläggningsarbetare, som arbetat vid anläggen hela sin tid, hinna fram till platsen, så ha de funnit registret fulltecknat med arbetssökande. Registerföraren upplyser, att det finnes mycket små utsikter till arbete. Man sammankallar därför ett möte och det hela slutar med att allt samman ramlar sönder. Arbetsköparen får sin gamla frihet åter att anställa, avskeda och gallra efter behag bland mängden av arbetslösa. Under den nu rådande arbetslösheten har det uppstått en kamp om arbetstillfällena arbetarna emellan och därvid stannar det. Men om envar höll sig inom det yrke han tillhör, så tror jag att det skulle gå bättre att tillämpa registret inom anläggningsindustrien. Därigenom skulle också trätor och inbördes kiv försvinna och det skulle bli tid över för dryftande av mera väsentliga spörsmål.
– Beträffande statistikföringen, så anser jag för min del att den är bland det viktigaste. Materialet är särskilt av stor betydelse vid underhandlingar och vid uppsättandet av nya prislistor. Men statistiken måste föras mycket omsorgsfullt; om det slarvas blir den utan värde. När ett arbete skall börjas på en plats, så tillskriver man närmaste plats, där liknande arbete pågår och erhåller upplysningar, angående lönevillkor och liknande. Efter de sålunda inhämtade upplysningarna kan man sedan fastställa arbetspriserna på den plats man befinner sig. Genom att kunna påvisa för arbetsköparen att så och så mycket betalas för samma arbete, har man större möjligheter att genomföra sina krav.
– Din erfarenhet av solidariteten inom arbetareklassen?
– Vad solidariteten beträffar, så är den ännu icke så stark att man under alla omständigheter kan upprätthålla registret. Det finnes ännu många som inte ha något intresse att genom sammanslutning med andra söka förbättra sin ställning i livet, utan de förbli arbetsgivarnas trogna trälar och försöka på den vägen nå tryggare förhållanden. De ha ingen känsla för andra och de sakna social syn och förbli därför arbetarerörelsens farligaste fiender. Dessa äro de verkliga judastyperna, förrädarna som hålla mänskligheten kvar i mörker och slaveri. På deras axlar vilar tjuvsamhället ännu lugnt. Jag vill till slut säger kamrat H., ställa en maning till kamraterna att efter bästa förmåga och med anlitande av alla till buds stående medel, sätta sig in i registret och sprida kunskap om detta utomordentliga kampmedel.
– Min erfarenhet av registerkampen är växlande, framhåller kamrat Robert Stenström i Forsmo L. S. Inom anläggningsindustrin, där sammanhållningen bland arbetarna är god och där den organisatoriska träningen är bra, så fyller registret sin uppgift. Men inom skogs- och flottningsarbetet har det sina svårigheter att tillämpa registret. Icke desto mindre ha vi haft nytta av det. När någon syndikalistiskt organiserad förman skall ha arbetare, så tagas de givetvis genom registret. Likaledes har det insamlade siffermaterialet varit oss till nytta.
– Inom skogsarbetet är det för närvarande ganska svårt att göra någonting. Det finnes allt för många organisationer. Arbetets Frihet, Skog- och Sjö, oorganiserade o.s.v. Med denna röra är det givetvis mycket svårt att åstadkomma någonting av verkligt värde. Det är att hoppas det arbetarna småningom skola komma underfund med, att den syndikalistiska organisationen är den enda effektiva och verkligt kampdugliga.
”Arbetsköparedömet har sett sina bästa dagar då registret tillämpas.” (5/2, 1927)
Det är ovärdigt en kämpande arbetarklass att hysa fruktan för nya idéer och åsikter. Flera intressanta belägg för registrets betydelse som medel i proletariatets direkta kamp för tryggare förhållanden.
– Arbetaren nr 29/1927, lördagen den 5 februari 1927
Arbetaren återger i dag ännu några intressanta inlägg i frågan om registret. Intresset för denna sak både bland våra läsare och bland registerförarna har blivit större än vi någonsin hade hoppats, vilket bådar gott.
– Jag tar tillfället i akt och tackar redaktionen för att den givit menige man möjlighet att i lämpligt sammanhang säga sin mening i denna sak, framhåller kamrat J. G. Lundh, Dynäs. – Det skadar nämligen icke att envar får tillfälle att ge offentlighet åt sina erfarenheter och sin uppfattning om detta kampmedel. För min del anser jag, att registret snart sagt är det enda verkligt effektiva vapen i kampen mot arbetsgivaredömet, som den kämpande arbetareklassen i fortsättningen kan lita till. Registerkampen svarar också mot den syndikalistiska åskådningen, medan registret ger arbetarna möjlighet att icke allenast förbättra sina löne- och arbetsvillkor inom ramen av den kapitalistiska arbetsplatsen utan också inrikta kampen på kapitalistklassens överflödiggörande och produktionsmedlens och jordens socialisering.
– Din erfarenhet av arbetsförmedlingen?
– På en del platser, som jag känner, har man försökt tillämpa arbetsförmedlingen, d.v.s. organisationen har beslutat att all arbetskraft skall förmedlas genom registret på så sätt, att envar arbetssökande har att anteckna sig till detta register och att arbetet sedan förmedlas i den tur vederbörande äro antecknade i registret eller efter någon annan norm. De allra flesta försöken att tillämpa registret torde ha gjorts inom anläggningsindustrien, med mer eller mindre gott resultat. Varför inte alla ansträngningar slagit så väl ut, beror på flera orsaker: bristande upplysning och kunskap och därav bristande förståelse, bristande solidaritet och felaktigt användande av registret, vilket skapat misstänksamhet mot detsamma. Så långt min erfarenhet sträcker sig, har tillämpningen av registret slagit bäst ut vid sanatoriebygget i Hällnäs, Västerbotten, åren 1922-25.
– Hur kunde det lyckas så väl där uppe i de eviga träskens land?
– Jo, för det första hade Hällnäs L. S. förstått att skapa respekt både hos arbetare och arbetsgivare. Innan registret infördes hade arbetarna, som voro organiserade i Hällnäs L. S., tvingats i öppen konflikt med en byggnadsfirma i Umeå. Den ena konflikten sträckte sig över en tid av sju månader, men båda striderna medförde seger. Vid den sista uppgörelsen krävde arbetarna att få ett ord med i laget beträffande anställning av arbetare, vilket arbetsköparen nödgades gå med på. L. S. upprättade då arbetsförmedling och all arbetskraft anställdes genom denna. Arbetsköparna ha försökt att kringgå arbetsförmedlingen, men misslyckats. Förmår man icke genom registret behärska anställningen av arbetskraft, så är det icke någon mening med att upprätta arbetsförmedling. Det gäller bara att få alla arbetare så väl disciplinerade att de vända sig till registret när de önska erhålla arbete.
– Erfarenheter från järnvägsbyggnader?
– Vid vissa järnvägsbyggnader i Norrland har man enligt min mening gått felaktigt tillväga. Dessutom har man, enligt min mening, förfarit oriktigt i det man uppdragit åt en registerkommitté, som själv stått i knog, att prissätta allt arbete inom L. S. verksamhetsområde. Det riktiga vore att registerkommittén i samråd med arbetssökande prissätta arbetet, där så ske kan. De som skola utföra arbetet böra få vara med om att värdera sin arbetskraft, det är ju detta vi ha strävat efter. Men som sagt, är jag av den meningen, att kontrollen över anställningen är det allra viktigaste, ty genom en effektiv arbetsförmedling kunna vi bereda arbete åt de mera aktiva medlemmarna, som nu med vett och vilja utestängas av arbetsköparna, varigenom organisationen berövas sin betydelsefullaste kraft. Envar borde ju inse, huru nödvändigt det är, att de kamrater som äro bäst skickade att organisera, agitera och föra andras talan vid underhandlingar o.s.v. få stanna kvar i arbetet, i stället för att såsom oskäliga djur jagas utefter landsvägarna av bondlänsmän och hänsynslösa människor.
– Arbetarnas intresse för registret?
– Mycket återstår ännu att utföra innan registret ens teoretiskt har slagit igenom. Även arbetareklassen är konservativ och hyser fruktan mot det nya; dessutom tarvas det ju intellektuell ansträngning att tillägna sig någonting nytt. Man måste med andra ord använda hjärnenergi för att åstadkomma en ommöblering av sina åsikter och meningar. På den arbetsplats, där jag senast varit anställd, nämligen sulfatfabriksanlägget vid Sandviken, där majoriteten av arbetarna bestodo av gamla beprövade anläggningsarbetare, har man hyst en stor fruktan för registret. Man har inte vågat välja en registerförare, emedan man fruktat att detta skulle medföra någon sorts registerverksamhet. När man möter sådant motstånd bland gamla anläggningsarbetare för vad jag anser vara arbetareklassens mest effektiva kampmedel, så förstår man, att det ännu tarvas mycken upplysning och agitation innan alla bli mogna för registret.
Registret intet agitatoriskt slagord.
– Jag vill som min mening framhålla, att registret inte endast är något agitatoriskt slagord, som mången vill göra gällande, svarar Helge Ahlin på vår fråga. Registret är ett effektivt vapen i den arsenal, där proletariatet kan välja sina vapen och använda dem enligt situationens krav i kampen mot arbetsköparna. Man skulle med många exempel kunna bevisa, huru man genom registret skyddar kamrater, som för sina åsikters skull trakasseras av arbetsköparna. År 1923 arbetade jag vid en av statens järnvägar i norra Sverge. Åtta kamrater voro anställda vid ett hyvleri, där man förädlade virke för järnvägens räkning. En vacker dag tog sig arbetsköparen orådet före att anställa en svartfot samt en skubbare i L. O. Arbetarna gjorde med anledning därav en hemställan till arbetsköparen att dessa typer skulle avlägsnas, ty de hade ingen lust att arbeta samman med dem. Någon rättelse kunde emellertid icke vinnas genom underhandlingar, utan den direkta aktionen måste tillgripas och den första akten slutade med att de åtta arbetarna jagades på porten. Lagets statistikförare satte sig omedelbart i förbindelse med Älvhos L. S. och denne meddelade sig med lagen inom sitt arbetsområde, för att utröna om plats kunde beredas för de lockoutade kamraterna. Sedan man ytterligare hade satt sig i förbindelse med annan L. S., så voro alla åtta ånyo placerade i arbete. Man resonerade nämligen som så, att ju mera spritt de avskedade arbetarna placerades, dess större och starkare skulle den solidariska sammanhållningen bli vid nästa schackdrag, som arbetsköparen vidtog för att ännu en gång komma de trakasserade till livs. Hade arbetsköparen gjort nya ansträngningar för att avskeda dem, så hade han gjort en oförrätt mot en till en oförrätt mot alla, och det visade sig att vi räknat rätt, ty mot arbetarnas samfällda solidaritet vågade han intet göra.
– Registret är också en skola, fortsätter kamrat A., där vi inhämta de kunskaper och insikter, som fordras för förverkligandet av den industriella demokratien. Enligt min mening böra de kamrater, som inom anläggningsindustrien tjänstgöra som statistikförare, ha genomgått schaktmästarekurs. I varje fall borde det ordnas kurser i detta ämne, och dessa borde ledas av Byggnadsindustridepartementet. För närvarande saknas det väl ekonomi och det vore måhända därför på tid, att en omläggning beträffande agitationsmedlen kom till stånd. Jag menar att agitationsdistriktens agitationsmedel skola ställas till federationernas förfogande.
– Min personliga erfarenhet av registret som kampmedel är, säger Sven Lundell, att det rätt använt utgör det starkaste medlet i arbetareklassens frigörelsesträvanden. Men en stor del L. S. synes ta frågan om registret allt för lättvindigt. Det är inte nog med att man talar för registret, man måste också handla. Det är inte nog med att man är teoretiskt övertygad om registrets förträfflighet. Man måste också fråga, om organisationen har makt att genomföra och vad mera är: upprätthålla registret. Huruvida man skall lyckas i sina strävanden är ju i hög grad beroende på arbetsköparnas och arbetarnas inbördes styrkeförhållanden. Man måste emellertid se till, att man är väl förberedd innan man försöker förverkliga registret. Inom organisationen böra alla vara övertygade om nyttan av registrets genomförande, så att de orka stå emot de första stötarna, när det en gång kommit till stånd. Om denna övertygelse och ansvarskänsla förefunnes, så vore det ju ingenting som hindrade att t.ex. byggnadsarbetarna i Örebro bestämde över intagning och avskedande av arbetare.
– Genom en fullständig registerverksamhet så kunde man utrota den osunda och upprivande konkurrens som arbetstillfällena, och fördela de tillgängliga arbetstillfällena på ett så vitt möjligt rättvist sätt. För närvarande synas arbetsköparna föredraga de oorganiserade framför de organiserade. De organiserade ställas mången gång utanför arbetsplatsen, åtminstone gäller detta de mera framträdande, och detta skrämmer de mera försiktiga. Genom att upprätta en effektiv arbetsförmedling, skulle man kunna råda bot för detta missförhållande.
– Vad det angår Örebro, så har här aldrig arbetsförmedling tillämpats, utan det hela har inskränkt sig till statistikföring. Det har emellertid visat sig rätt svårt att insamla statistikmaterial, emedan reformisterna satt sig emot detta i stor utsträckning. Otaliga möten ha här arrangerats i registerfrågan, men de flesta ha synbarligen lett till negativt resultat.
– Den allmänna solidariteten bland arbetarna?
– Att det icke saknas solidaritet inom arbetareklassen är känt, men den är icke i allmänhet tillräckligt fördjupad för att säkerställa en registerkamp på alla arbetsplatser. Arbetslösheten har förflackat solidaritetskänslan hos arbetarna och det hela har understundom blivit en maktfråga. Det behövs en klar syn för att envar skall inse, att det tarvas större solidaritet under tider av nöd och brist, än det gör under tider med goda arbetstillfällen för alla. Det är endast ”hästar som bitas, när krubban är tom”, men icke tänkande människor.
– För att få registret allmänt genomfört fordras, enligt mitt förmenande, mera upplysning. Det vore givetvis en bjudande plikt för S. A. C:s medlemmar att skaffa sig den kunskap i ämnet, som registret förutsätter, och jag tror, att det icke skulle skada med studiecirklar i ämnet. Det finnes alltid någon kamrat, som kan leda en studiecirkel, och det borde väl icke vara allt för påkostande att L. S.-medlemmarna offrade några timmar av sin fritid för detta viktiga spörsmål. Om vårt mål någonsin skall förverkligas, så måste arbetarna förstå att använda sin fritid i syfte att utveckla sina själsliga förmögenheter.