När SAC varslade om generalstrejk i februari 1990 mot regeringens stoppaket med lönestopp och strejkförbud var det inte helt okomplicerat för mig att genomföra aktionen. Jag var arton år och timanställd i köket på Mölndals sjukhus – längst ner i näringskedjan bland ånga och kantiner. När jag lite försynt klev in till chefen och förkunnade att jag skulle strejka, lade hon huvudet på sned, tog fram pennan och bytte bara dag på schemat.
– Inga problem, sa hon.
Jag stod kvar, snuvad på konfrontationen.
Några av mina unga arbetskamrater som inte var fackligt anslutna blev nyfikna, och plötsligt stod jag där mellan diskmaskinerna och agiterade för syndikalismen. Ännu fler veteraner från militanta, och mestadels auktoritära, socialistiska kamper i Latinamerika spetsade öronen; livs levande anarkosyndikalism i svensk tappning var något nytt för dem.
LO-ombuden på bygget gick däremot i taket och försökte förbjuda min ”politiska propaganda”. Jag kontrade med SAC-foldrar och bevisade att det var hederlig ”facklig information”. Den iögonfallande affischen som skrek GENERALSTREJK på personalentréns glasdörr fick sitta kvar. Chefen ryckte på axlarna och LO-damernas sura miner bekräftade bara att vi träffat en nerv.
De oorganiserade och kommunisterna hejade på, medan de trogna Kommunalarna mest skruvade på sig i fikarummet:
– Så kan man väl inte göra? undrade de; vissa med en blick som avslöjade att de innerst inne ville, andra var bara ogillande.
– Vill man så kan man, sa jag.
Det blev startskottet för återkommande politiska – förlåt, fackliga – diskussioner över bryggkaffet.
Formellt sett hann själva generalstrejken aldrig bryta ut i full skala. Regeringens förslag om strejkförbud mötte ett massivt motstånd på arbetsplatserna och fälldes i riksdagen den 15 februari 1990, vilket ledde till att regeringen Carlsson avgick och Feldt lämnade politiken. I och med att stoppaketet föll och drogs tillbaka behövde SAC aldrig fullfölja strejken. Men bollen var redan i rullning.
På själva aktionsdagen gick jag med mina kamrater i Göteborgs LS under dessa underbara svartröda fanor. Kamraterna tyckte jag skulle ta pengar ur Kampfonden, men hedern satte stopp. Jag hade ju inte förlorat ett öre, bara bytt ett pass i dietköket. Ändå kändes det som en seger; vi hade rest ryggraden och visat att vi fanns.
Antimilitarismen var lika självklar. Jag vägrade bära vapen, klev av testerna på mönstringen och ställde in mig på att sitta av mitt straff som politisk fånge. Vad hände? Politikerna lade ner utbildningen jag tagits ut till och strök mig ur rullorna. Inte ens staten ville slåss med mig; de berövade mig martyriet med ett enkelt pennstreck.
Att sparras med överheten är ibland hopplöst på det viset. Man kliver upp i ringen med knutna nävar, men motståndaren rullar undan varje smäll genom att helt enkelt låtsas som att det regnar. Men när jag nu, efter trettio år av privat helvete, kliver in genom dörren till Göteborgs LS igen och åter ställer mig under den svartröda fanan är det med samma raka rygg – fast med förhoppningen att äntligen få ett mål som bjuder motstånd och står still.
Mattias Broberg