Arbetarstyrda fabriker i Argentina

Argentina hamnade i en djup ekonomisk kris år 2000. Många ägare av fabriker och verksamheter slutade då att betala ut lön till sina anställda som lite senare fick sparken, helt enkelt. I en del fall försökte ägarna “tömma“ företag och fabriker på maskiner och andra produktionsmedel. Många arbetares reaktioner blev att organisera sig och ockupera lokalerna, i första hand för att hindra att maskiner, och annat, skulle rövas bort. Under åren 2000-2003 ockuperades cirka 240 fabriker och företag av cirka 10 000 arbetare. Metoden spred sig och 2019, fanns det ungefär 360 verksamheter där runt 15 000 arbetare jobbar.

Den ekonomiska, politiska och sociala situationen var katastrofal. Ett tiotal regeringsbyten under bara två år visar vilket kaos som rådde. Bankerna stängde, peson devalverades och folket förlorade cirka 60 procent av sina besparingar. Efter det första steget, ockupationen, “försvann“ ägarna för att slippa ta ansvar för de stora skulderna. Kvar fanns arbetarna och i den situationen beslöt de sig för att ta över produktionen eller verksamheten, och själva driva produktionen.

Lagligt med kooperativ

År 2003 tillsattes den progressiva regeringen av den nyvalde presidenten Nestor Kirchner. Hans fru, Cristina Kirchner, även hon politiker, valdes till president 2007 och drev en progressiv politik vidare. Från och med 2003 skapades kooperativa lagliga former som gjorde att ockupanterna kunde fortsätta att administrera och driva företagen de övertagit. De lyckades överleva ekonomiskt därför att Kirchners regering etablerade särskilda krediter med förmånliga villkor för dessa arbetare. Ägarna återkom senare med krav på att få tillbaka sin “egendom“ och det blev många turer inom rättsväsendet. Under vissa perioder togs beslutet att återlämna fabrikerna till sina “rättmätiga“ ägare. Sådana beslut orsakade ibland mycket våldsamma konfrontationer och stort motstånd från arbetarna som tillsammans med befolkningen i området och politiska vänsterkrafter skyddade lokalerna mot polisen. I princip återlämnades inget av dessa företag, och ännu pågår rättsliga och politiska konflikter kring frågan.

Det bör påpekas att det hela till en början inte genomfördes som en strategi som leddes av politiska eller fackliga organisationer. Det var spontana reaktioner från de anställda som, i och för sig, senare fick stöd av folket och
politiska aktivister. Jag ska belysa utvecklingen med två exempel:

• Keramikfabriken Zanon, som skulle komma att ändra namnet, genom det kooperativ som driver den, till FaSinPat (Fabrika Sin Patron) i provinsen Neuquen*.
• Hotel Bauen, som byte namn till B.A.U.E.N (Buenos Aires Una Empresa Nacional). Namnet, som var mycket välkänt, behölls på det viset.

ockupation av keramikfabrik

Keramikfabriken Zanon grundades 1979, med krediter från staten, och fick marken för etablering utan att betala, i provinsen Neuquen*. Under den stora krisen genomförde ägarna, år 2001, massiva avskedanden och i september utlyste de total lockout. Det handlade om 380 arbetare som blev utan lön i många månader och den 1 oktober beslöt de sig för att ockupera fabriken. Polisen försökte kasta ut arbetarna fyra gånger men deras motstånd var för starkt och stora delar av befolkningen i staden ställde dessutom solidariskt upp. De omringade fabriken för att försvara den. Det blev ett status quo under några månader, men i mars 2002 beslöt arbetarna att produktionen skulle startas, och fabriken drivas av dem själva.

storstrejk

Under 2003 gjorde polisen nya försök att återta fabriken. Denna gång blev svaret massivt. Befolkningen samlades kring fabriken och dessutom utlystes allmän storstrejk i Neuquen. Strejken förlamade de ekonomiska aktiviteterna i hela provinsen. Detta sammanföll med att peronisten Nestor Kirchner valdes till president i landet.

2004 bildades kooperativet FaSinPat som ansökte om att bli erkända som fabrikens ägare. Alla beslut gällande produktion, administration och försäljningsorganisation beslutas på stormöten, där alla kooperativets medlemmar deltar. Medlemmar är de som arbetar i fabriken. Även löner fastställs på stormöten och det som gäller är lika lön för alla. Eventuella vinster återinvesteras eller delas lika mellan alla medlemmar, stormötet beslutar även detta.

2009 godkände provinsen att de rättmätiga ägarna av fabriken är kooperativet FaSinPat och den drivs sedan dess av kooperativet. Ibland har det varit svårt med ekonomin. Så är fallet just nu, i samband med covid-19 när hela landet har varit nedstänkt i karantänregler. Men nu aktualiseras allt igen och en stor rörelse har dragit igång. Med stöd av befolkningen, politiska krafter, aktivister, kulturella grupper och många andra mobiliserar sig för att samla in fondmedel för att finansiera fabriken tills krisen är över.

välkänt hotell

Hotel Bauen byggdes 1978, med pengar som ägarna lånade, med extremt låga räntor, av den dåvarande diktatorn Videla. Det förekom diverse finansiellt skumma affärer när hotellet såldes fram och tillbaka och köparna slutligen endast betalade en tredjedel av överenskommet pris.
Hotellet ligger mycket centralt i Buenos Aires, på Avenida Callao 360, på några hundra meters radie från såväl Kongressen som från El Obelisco, den absoluta centalpunkten i Buenos Aires.

samlingslokal för folkrörelser

I samband med krisen år 2000 förklarades hotellet i konkurs och stängde ned 2001. Det tog några år innan de anställda på Bauen kunde skapa sig en möjlighet att agera. Det var i samband med den nya regeringen år 2003. De tog kontakt med Movimiento Nacional de Empresas (nationell rörelse för företagen), en samordningsorganisation som hade bildats av de många anställda på företag som ockuperades under perioden. År 2003 bröt sig arbetarna in på hotellet och snart bildade de kooperativet B.A.U.E.N och startade om hotellet med 105 anställda, alla medlemmar i kooperativet; även här tas beslut på stormöten.

Lönerna är inte lika för alla men det ska vara “rättvisa“ skillnader. B.A.U.E.N:s lagliga ställning är inte så tydlig som den FaSinPat har. År 2005 började de tidigare ägarna att driva frågan i domstolarna.** Då blev B.A.U.E.N en symbolfråga för många folkliga rörelser och det skapades ett samarbete mellan hotellkooperativet och andra organisationer, bland annat Madres de Plaza de May***. Hotellet iordningsställde en stor bar, som blev en samlingslokal för dessa grupper. Vissa domare gick de före detta ägarna till mötes vilket ledde till en order att vräka arbetarna. Återigen hindrade den folkliga och politiska responsen polisen att med våld vräka dem. Besluten valsades fram och tillbaka i domstolarna och riksdagen. Äntligen fattar riksdagen beslut, 2017, att genom lag ge äganderätten till kooperativet. Dåvarande högerpresidenten Macri lade dock in sitt veto, så det formella bytet av äganderätten blev inte genomfört. Men på samma gång stoppade det alla juridiska aktioner; kooperativet driver hotellet vidare.

Det återstår att se vad den aktuella regeringen, där Cristina Kirchner är vicepresident, gör. I likhet med många andra frågor för närvarande, är besluten påverkade av diskussionen om åtgärder på grund av covid-19. Frågan är klart politiserad och högern driver hårt motstånd mot regeringens karantänpolicy och mobiliserar stort.

Sammanfattning

Erfarenheter av alla dessa arbetardrivna företag, som numera (2019) har runt 15 000 arbetare och drivs i kooperativ form, borde studeras närmare. I de allra flesta fall skapas solida företag som tillämpar antingen lika lön, eller rättvis lön. De återinvesterar vinsterna och satsar på diverse former av social verksamhet, till exempel förskola för arbetarnas barn, stödundervisning för skolbarnen med mera.

De är exempel som visar att företagen inte nödvändigtvis ska drivas av privata ägare, som endast har som syfte att tjäna mera pengar, för att bli ekonomisk stabila.

En annan värld är möjlig!

Nestor Verdinelli
Göteborgs lokala samorganisation

*Provinsen Neuquen, i södra Argentina. Ca. 95.000 kvadratkilometer. Ca. 700.000 invånare. Huvudstaden ca. 300.000 invånare.
**Det bör nämnas att numera har fastigheten, som är väl underhållet,  mycket stort ekonomisk värde.
***Madres de la Plaza de Mayo (spanska för Mödrarna av Plaza de Mayo), även kända som De galna mödrarna,är en förening för argentinska mödrar vilkas barn “försvann“ under militärdiktaturen (1976-1983). Under senare år har den splittras i två fraktioner, en traditionell, och en revolutionär gren.