Fångar upp känslan av att det inte finns något slut på den osäkra tillvaron

En svart ring som påminner om ett "löpande band" mot ljusblå bakgrund
En svart ring som påminner om ett "löpande band" mot ljusblå bakgrund

Vid bandet

Joseph Ponthus
Weyler förlag 2021

Den som är, eller har varit, bemanningsanställd har vissa särskilda erfarenheter. Arbetsfria (eller arbetslösa) dagar innebär för den beman- ningsanställda väntan på att bemanningsföretaget ska ringa och erbjuda jobb. Väl i arbete på någon tillfällig arbetsplats uppstår sällan den där känslan av att vara en i arbetslaget. För de fast anställda är ju du lika tillfällig som ditt jobb, och nästa gång arbetskraft behövs kommer ändå en annan vikarie. Som bemanningsanställd är tillvaron alltså fylld med känslor av osäkerhet och alienation. De här känslorna och erfarenheterna skriver den franske författaren Joseph Ponthus om i Vid bandet.

Boken är en roman där texten ser ut som poesi, med korta rader utan skiljetecken. Versformen fångar liksom upp det fragmentariska och kortsiktiga i anställningsformen. Och frånvaron av punkter fångar upp känslan av att det inte finns något slut på den osäkra tillvaron. Ponthus berättar i Vid bandet om sina egna upplevelser av att jobba skift några veckor på en fisk- och räkfabrik och några veckor på ett slakteri.

Däremellan arbetar han som “resurs“ och skjutsar runt personer med funktionsnedsättning på rundresa i Frankrike. Ett tag silar han tofu och tillverkar béchamelsås. Arbetet på fabrikerna är monotont och tungt. Det är många ton fisk/räkor/valthornssnäckor/slaktkroppar som ska skyfflas/dras/lyftas varje dag. Och ännu tyngre blir det för de bemanningsanställda när de fastanställda strejkar. För den bemanningsanställde som skulle få för sig att strejka blir det tack-och-hej.

De senaste åren har både synen på bemanningsanställda och erfarenheten av att vara den bemanningsanställda skildrats i svensk skönlitteratur, bland annat i Kristian Lundbergs Yarden och Maria Hambergs Drömfabriken. Det franska arbetsliv som Joseph Ponthus beskriver skiljer sig förstås något från det svenska, men en hel del känns ändå igen. Och Ponthus skriver på ett sätt som förflyttar mig som läsare till det blodiga slakterigolvet, kylan i fiskfabriken, den efterlängtade rökpausen. Jag känner stankerna av dy, slaktdjurens dödsskräck och den alkoholiserade arbetskamraten. Jag känner, och känner igen, den av fysiskt hårt arbete uttröttades gråt och lycka. Romanen engagerar helt enkelt sinnet, tanken, minnet genom berättelsen om ett prekärt arbetsliv och dess villkor.

Catharina Bergman
Medlem i Umeå LS
& Syndikalistens redaktionsgrupp

Läs fler bokrecensioner!