I början av sommaren 2018 kallade företrädare från LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv till presskonferens. Där presenterade de tillsammans ett lagförslag om att inskränka strejkrätten. Den svenska modellen skulle göras om för att sätta käppar i hjulet för den frihetliga fackliga rörelsen.
Efter påtryckningar från Svenskt Näringsliv för att lösa ”situationen i Göteborgs hamn” tillsatte regeringen en utredning. Med förslaget från gruppen som samlade till presskonferens ville de stora fackliga centralorganisationen ligga ett steg före, de ville åstadkomma en mildare kompromiss än befarat.
Den överenskommelse som skedde i juni 2018 innebar en kraftig begränsning av vår strejkrätt. Läs detaljerna som SAC:s fackliga samordnare presenterar här.
”Det här ska vi ta tillbaka och vi kan det”
Efter fackpamparnas överenskommelse med organisationen vars mål är att ”vinna hjärnor och hjärtan för marknadsekonomin och övertyga om företagens avgörande roll för välståndet”, bildades två nätverk som samlade fackligt aktiva från olika håll. Nätverket försvara strejkrätten startade lokala grupper runtom om i landet och Strike Back anordnade bland annat en stor demonstration i Stockholm den 25 augusti 2018.
Mina Jakobsson och Cim-Héloïse Sävel var aktiva i strejkrättsrörelsen när det begav sig. I ett videomöte tar vi tar oss tillbaka till mobiliseringen som började 2018, innan antistrejklagen trädde i kraft 2019.
Minns ni i vilket sammanhang ni fick informationen om att vår strejkrätt skulle inskränkas?
– Jag var involverad i skånska fabriksarbetares driftsektion(SFWS)1 och då, tillsammans med Frederick Batzler, försökte vi få ihop ett kollektivavtal. Under den tiden kom nyheten och mobiliseringen kom naturligt i min LS, svarar Cim-Héloïse.
Mina fick höra talas om det som aktiv i Vänsterpartiet i Karlstad.
– Då ville jag att vi i partiföreningen skulle vara aktiva och ansluta oss till strejkrätts-nätverket. Jag kom i kontakt med en annan person i Karlstad som också ville vara aktiv i frågan. Då startade vi upp ett lokalt nätverk i Karlstad tillsammans.
Cim-Héloïse var med under den stora demonstrationen i Stockholm 2018:
– Det var väldigt givande att se. Vi hade arbetat mycket med att organisera tvärfackligt i LS innan. Det finns mycket engagemang inom autonom vänster i Malmö och Lund. Cim-Héloïse tillägger att en grupp i Lund styrt upp med bussar för att de som ville åka från södra Sverige skulle kunna ta sig upp till Stockholm tillsammans.
SITUATIONEN I GÖTEBORGS HAMN
APM Terminals Gothenburg är den största containerhamnen i Skandinavien som hanterar ca.
50 procent av Sveriges containerhandel. Många svenska företag är beroende av hamnen för import och export.
Det finns två huvudsakliga fackförbund för hamnarbetare, Hamnarbetarförbundet och Transportarbetareförbundet.
I Göteborgs hamn är majoriteten av arbetarna anslutna till Hamnarbetarförbundet och medlemmar i dess avdelning fyra: Hamnfyran. Hamnarbetarförbundet står på egna ben och tillhör ingen facklig centralorganisation.
Fram till 2019 löd inte Hamnarbetarförbundet under fredsplikten för att de inte var knutna till något kollektivavtal med APM Terminals. Mellan 2016 och 2019 stred Hamnarbetarförbundet mot arbetsköparen som motarbetade dem, och krävde att få större inflytande eftersom en majoritet var anslutna till Hamnarbetarförbundet.
Förbundet ville ha ett eget kollektivavtal för att få rätt till facklig tid och utse skyddsombud. Hamnarbetarförbundet tog bland annat till strejk och blockad. Konflikten som utbröt i Göteborgs hamn var startskottet för en omfattande nationell strejkrättsdebatt.
Svenskt Näringsliv skickade ett brev till dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) med krav på lagförändringar i början av 2017. Anledning var att “hamnstrejken i Göteborg visar på allvarliga brister i de lagstadgade konfliktreglerna på arbetsmarknaden”. I och med det tillsatte regeringen en utredning av strejkrätten.
Informationen är hämtad från Arbetarens artikel ”Fem år sedan antistrejklagen” (31 juli 2024).
Malmö LS var aktiva i de båda nätverken som kämpade mot antistrejklagen. Förhandlings kommittén var främst engagerad i Nätverket försvara strejkrätten och Cim-Héloïse tillsammans med andra fackkamrater var aktiva i Strike Back.
Mina berättar att det hölls en lokal manifestation i slutet av 2018. Det var i samband med Strike Back 2.0 med landsomfattande aktionsdagar. När det begav sig var Syndikalisten på plats i Karlstad. Då höll Mina ett tal som bland annat tog upp hur utsatta gruppers trygghet i arbetslivet minskar om antistrejklagen går igenom:
– Tänk dig att ett skyddsombud fått reda på att chefen gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. Skyddsombudet vidtar åtgärder mot det. Det uppstår en konflikt mellan chefen och skyddsombudet. Skyddsombudet blir sedan uppsagt. Idag har det uppsagda skydddsombudets kollegor rätt att strejka för att hen ska få tillbaka sitt jobb. Den här rätten kommer inte finnas kvar om förslaget om minskad strejkrätt går igenom.
Hur kändes det när det här var i gång, att det var aktioner, torgmöten, demonstrationer och annat för att samlas kring strejkrättsfrågan, kände ni hopp, att det skulle gå att stoppa lagen från att träda i kraft?
– Det var kul och mäktigt när vi hade manifestationer på flera platser i Sverige, och fler och fler som anslöt och protesterade. Det kändes hoppfullt, svarar Mina.
Cim-Héloïse fick intrycket av en unik sammanslutning:
– Det var första gången som jag någonsin sett, personligen men också historiskt, en så stor basfacklig rörelse under 2000-talet, med massa olika lokala klubbar från hela landet som dyker upp och manifesterar för en gemensam sak. Jag kände mig väldigt hoppfull där och då.
När lagen trädde i kraft 2019 märkte Cim-Héloïse, tillsammans med sin lokala samorganisation i Malmö, en tydlig skillnad.
– Det begränsade vårt sätt att arbeta. Vi tog till stridsåtgärder för små ärenden hela tiden i Malmö LS.
Foto: Privat
Det handlade sällan om att strejka men att varsla om strejk fungerade ofta för att arbetsköparna skulle ge med sig. Blockader var en bra metod och den sista stridsåtgärden som Cim-Héloïse minns var när tornväktare i Ystad arbetade felaktigt för att vinna striden mot arbetsköparen. När strejk och andra stridsåtgärder blev olagliga började Malmö LS att testa sig fram med till exempel namninsamlingar och mediakampanjer.
SAC:s strategiutredning blev färdigställd precis innan corona-pandemin. Cim-Héloïse berättade om hur SFWS använde sig av strategier som presenteras i den.
– Vi träffade ett kollektivavtal. Utredningen och de metoder vi tillämpade under den organiseringen skedde nog parallellt, sen kom pandemin. Mycket av det momentum som vi hade då föll bort. Än har jag inte haft möjlighet att jobba direkt utifrån strategiutredningen, berättar Cim-Héloïse som just nu bor i Australien men flyttar tillbaka till Sverige nästa år.
Cim-Héloïse skrev en text till Arbetaren, där hon ställde frågan ”när tar vi tillbaka strejkrätten”? Och funderade på om det bästa försvaret är att gå till attack!
Hur ska den här attacken gå till? Hur tar vi tillbaka strejkrätten!
– För det första så måste vi organisera, vi måste vara ute och träffa folk. Solidariska byggare är exemplariska. Det som de gör behöver vi göra i andra delar av vår verksamhet, i andra städer och i andra yrkesgrupper också. Vi behöver en stark organisation som vågar ta en svår strid. Vi behöver göra en ordentlig kampanj som kan få kräva stora resurser; gå ut i media, få med oss andra fackliga organisationer och driva frågan med råg i ryggen. Det här ska vi ta tillbaka och vi kan det. Det måste komma staten till känna att det här ska vi ha och tvinga fram det! Det kommer ta tid, inte bara kampanjen utan också förarbetet, svarar Cim-Héloïse.
”Det måste komma staten till känna att det här ska vi ha och tvinga fram det!”
Cim-Héloïse anser att vi har varit defensiva sedan åtminstone 80-talet och nu måste gå in och vara offensiva.
– För att få verklig förändring krävs stor och kraftfull mobilisering och organisering. Vi måste ha starka strukturer och principer, tro på vad vi håller på med!
Solveig Betnér
SAC:s informationsorganisatör
- Driftsektionen Skåne Factory Workers Section (SFWS) består av arbetare från främst Ungern och Rumänien som arbetar på en grönsaksfabrik i norra Skåne och är anställda genom ett bemanningsföretag. De kände sig svikna av de stora fackföreningarna och valde därför att bilda en sektion inom Malmö LS för att förbättra sina villkor. ↩︎