Författarens första roman Vulcan kom i höstas och nu är Nino Mick aktuell med en poesiföreställning ”om glesbygd, tro och identitet” tillsammans med Lo Ragnar Lindström.
Hur går det med föreställningen?
– Det går bra. Just nu är det uppehåll, svarar Nino när Syndikalistens redaktör träffar hen i Göteborg i januari.
Det är Riksteatern som ligger bakom turnén med Lo Ragnar & Nino. 2023 spelades den på flera platser i Sverige men är igång igen i mars detta år och sista stopp är Falkenberg den 11 april.
NINO MICK
Medlem i Göteborgs LS av SAC
Aktuell med föreställningen Lo Ragnar och Nino som turnerar med Riksteatern.
Gav ut sin första roman Vulcan 2023. Tidigare har hen släppt poesiboken Tjugofemtusen kilometer nervtrådar (Norstedts 2018).
Boken Vulcan verkar gå bra. Ska du låna den på biblioteket finns det risk att du får köa.
– Jag är trött nu, berättar Nino. Jag hade inga stipendier att leva på när jag skrev. Jag jobbade heltid som lokförare när jag skrev boken. Samtidigt kan det vara positivt att inte vara hemma för att slippa sådant som kan distrahera en.
I skiftarbetet på järnvägen kunde Nino finna luckor för skriva, men blev tröttare än förväntat.
– Jag rekommenderar det inte. Samtidigt är det så de flesta måste göra som vill ta det där steget in, tillägger hen.
Hur kom du på att du skulle skriva en roman som kretsar kring tändsticksfabriken Vulcan?
– Jag är från Tidaholm. Där gick jag i skolan. Det känns som många har upplevt katastrofen även om en bara hört den berättas.
I den värsta branden i Vulcan tändsticksfabrik 1875 fanns en kvinna med två små barn och 43 flickor i åldrarna 18-20 år. För alla som som bor i Tidaholm är branden något speciellt enligt Nino.
– När jag började skriva mer, i 25-årsåldern och uppåt har jag gjort olika försök att berätta om tändsticksfabriken. Den hänger med och lever kvar som ett historisk minne.
Efter att Ninos första bok släpptes, diktboken Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, ville hen börja skriva om fabriken Vulcan.
–Men det tog femår. Det var en hel del trevande innan allt föll på plats, förklarar Nino.
Det var en kombination av slump och olika inspirationskällor; strejkrättskampen i vår närtid, men också berättelser om storstrejken 1909 och en värnpliktsvägrande ungsocialist i Tidaholm som släpptes ut ur fängelse samma år som storstrejken började. Nino beskriver en process av att ta in historiska uppgifter och sätta de i samspråk.
– Det trivs jag bra med, och sen får fantasin sättas i arbete för att knyta ihop allt.
De som dog under fabriksbranden är som en berättarröst i boken, hur kom du fram till att du ville bygga upp den så?
– Jag gav upp det med branden lite, det blev för tragiskt att skriva om, och så blev jag fokuserad på storstrejken 1909, som skedde många år efteråt. När jag egentligen hade tänkt att snart vara klar med boken, nyår 2022, då kom jag på det, det blev en självklar vi-röst, svarar Nino.
Hen finner det intressant att de som dog i fabriksbranden fördes samman genom det gemensamma ödet, att de blivit ett kollektiv hos berättaren.
– De blev en namnlös massa. Det finns en minnessten för händelsen i Tidaholm och på den nämns inga namn.
Nino relaterar det kollektivet till arbetarklassen i allmänhet.
– Det är arbetskraften som räknas och det är som grupp vi blir utnyttjade. Det som vi hindras ifrån är vår individualitet och fritid, förklarar Nino.
Hur arbetade du med de historiska delarna i boken?
– Det är mycket jobb att hitta handlingar i rätt arkiv och veta var jag ska börja.
Nino arbetade med boken under pandemin vilket försvårade processen.
– Det var svårt att ta sig till Tidaholm och prata med äldre personer, berättar Nino. Jag gjorde det så bra som det gick trots mycket hinder.
Nu arbetar Nino med ett liknande projekt, där det finns en historisk spelplats.
– Jag har lärt mig mer och gör på annat sätt nu.
Hur blandades storstrejken in i berättelsen?
– Det ärliga svaret är att jag har den stora glädjen att jag kan lära mig nya saker genom mitt egna skrivande. När jag vill lära mig mer om något, så går det bäst att göra det på ett kreativt sätt. Och jag tycker om att gå till botten med saker och ting, förklarar Nino. När strejkrätten inskränktes 2018 väcktes Ninos intresse för hur rätten för arbetare att strida såg ut hundra år tidigare.
– Svenska arbetsgivarföreningen, arbetsköparnas stora organisation, hade bildats 1902. Jag grävde i detta för att förstå parterna, och maktkampen dem emellan.
Nino ville förstå varför storstrejken slutade som den gjorde. Hen beskriver utmaningen med att placera strejken just i det sammanhanget som hen skriver om.
– Det var en utmaning litterärt också, att göra en intressant skildring av arbetarklassen, och hur de olika organiserade fraktionerna såg på utfallet av storstrejken. Eftersom det är en roman så måste aspekter väljas bort för att också skildra att det är lite kaotiskt, för det är det verkligen; världen och livet, och alla har inte all information.
”Poesi för mig är ett sätt att hitta ett språk som läker. Det läkandet är motsatsen till det nedbrytande som kapitalismen håller på med”
Berätta om din poesi! Finns det ett arbetartema även där?
– Det är ett annat språk, en annan kran som har med smärta att göra. Den smärtan har i allra högsta grad med klassamhället att göra, men mer indirekt. Vi lever i ett sjukt system som skapat självhat i människor och i familjer.
Nino menar att så mycket av ens människovärde ligger i hur och vad vi kan prestera och hur det värdet mäts i pengar.
– Poesi för mig är ett sätt att hitta ett språk som läker. Det läkandet är motsatsen till det nedbrytande som kapitalismen håller på med.
Nino började sitt konstnärskap på scen.
– Det känns hemma på ett sätt. Innan föreställningen med Lo Ragnar var det elva år sedan jag stod på scen med poesi. Att göra en föreställning känns på ett sätt som ett förstaspråk. Poesi på scen är min sorts poesi. Jag gör väl min grej.
Text & foto:
Solveig Betnér
Informationsorganisatör
Läs recensionerna:
Lo Ragnar & Nino
Vulcan