Personlig assistent – meningsfullt men slitsamt
Det anser Jonte som tror att det finns många medlemmar som delar hans yrke och ser behovet av att prata om arbetssituationen. Mira Cederwall Victorin träffade honom för att prata om hans tid som personlig assistent.
”Jag började där när jag var 18. Det var mitt första jobb som jag stannade längre på. Sen hade jag ett uppehåll men kom tillbaka 2020, under Covid, och jobbade där fram till typ 2022.”
Jonte är medlem i Göteborgs lokala samorganisation (LS) och har jobbat som personlig assistent. Jag träffar honom i Göteborgs LS lokal för att höra om hans erfarenheter av yrket.
”Jag jobbade för två olika företag. Det är framför allt det ena som jag vill snacka om. Det är relativt stort och har funnits länge.”
LÄTT ATT FÅ JOBB
Jonte berättar att han började som personlig assistent för att han helt enkelt behövde ett jobb.
”Jag var i en prekär situation. Jag hade inte så många andra alternativ.”
Jobbet som personlig assistent var lätt att få.
”Oftast krävs nästan ingen utbildning. Det är hög ruljans på assistenter – det är många som inte jobbar särskilt länge och det finns alltid behov av nya. Det är väl delvis på grund av att det ofta är jävligt dåliga arbetsförhållanden, vilket kanske också grundar sig i att folk inte stannar så länge…”
För det mesta jobbade Jonte själv med vårdtagaren.
”När det var utflykter eller särskilda aktiviteter utomhus var vi ibland två. Då var det oftast en erfaren assistent och så en från någon pool.”
Han träffade inte sina kollegor så ofta.
”Från ett konspiratoriskt perspektiv är det ganska smart av ledningen att minska våra interaktioner men det kan ju ha funnits andra anledningar, det kanske blev billigare. I början hade vi regelbundna APT:n1. Jag upplevde att det minskade behovet av att snacka ihop sig. Istället ingav företaget en känsla av att de lyssnade på sina anställda, vilket undergrävde det starka behovet av att organisera sig.”
”Det som tillhör företaget – den låga lönen, sovande jour… det är den arbetssituationen som är tuff”
TUFFA ARBETSFÖRHÅLLANDEN
När Jonte började fick han en kort introduktion.
”Sen stod jag plötsligt där mitt i Brunnsparken, hade aldrig styrt en rullstol och skulle ta med en person till Liseberg och ut över vägar. Det var en jävla panik! Har man inte haft någon förberedelse är det verkligen en helt sjuk situation att slängas ut i.”
I avtalet hade han en visstidsanställning men i praktiken blev han satt i schema flera månader i förväg.
”Det gav lite trygghet. Sätts du i schema får du ju rättigheter – och skyldigheter.”
Det faktum att arbetssituationen var så tuff, menar Jonte, gav också en slags trygghet.
”De som har andra alternativ eller inte är lagda åt det hållet, de slutar. Den vetskapen har man med sig – jag är en av få som stannar kvar, trots de här omständigheterna.”
Och med ”omständigheterna” menar han inte vårdtagaren, utan allt det andra.
”Det som tillhör företaget – den låga lönen, sovande jour… det är den arbetssituationen som är tuff.”
”Jag har jobbat som diskare tidigare i mitt liv. Den energi och kraft man ger i det arbetet, för att kunden ska få sin mat lite snabbare, det är meningslöst. Så som man arbetar i ett kök, det är som att någon ligger på golvet i restaurangen och inte har fått mat på två veckor. Det är som en nödsituation men det handlar om att en person ska få mat typ tio minuter tidigare. Som personlig assistent hjälper du faktiskt en annan människa att leva sitt liv, som den annars inte hade fått tillgång till i det här samhället. Vårt samhälle är format utefter normer som inte inkluderar funktionsvariationer. Det gör det till ett meningsfullt jobb. Det är aldrig bortkastat arbete.”
PANDEMIN
När Jonte 2020 kom tillbaka till arbetsplatsen kunde han se tydliga skillnader i hur företaget förhöll sig till både vårdtagare och assistenter. Förut hade personal från administrationen, som tidigare jobbat som assistenter, hoppat in och tagit pass när någon blev sjuk. Under pandemin tog de hellre in helt ny och oerfaren personal från vikariepooler.
”Vårt samhälle är format utefter normer som inte inkluderar funktionsvariationer. Det gör det till ett meningsfullt jobb. Det är aldrig bortkastat arbete”
”Arbetet är ju helt baserat på individen. Det är ett personligt arbete, som man hör i yrkestiteln, men de tog hellre in någon person som aldrig jobbat med individen, inte kände till behoven eller rutinerna – istället för någon från administrationen, som faktiskt kände personen i fråga.”
Men Jonte berättar också hur hans samordnare med alla medel försökte få honom att hoppa in.
”Under Covid var de mycket mer pådrivande och frågande. När man blev sjuk eller hade symptom fanns ju regler om att testa sig. Jag hade en samordnare som pushade mig så till den grad att hon åkte hem till mig och lämnade över testet. Sen skulle jag ge det till henne, så att hon kunde kontrollera. En gång ville hon att jag skulle komma till kontoret när jag hade feber, för att testa mig.”
Jonte menar att det kanske är ”fair enough” att ledningen vill att man ska komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt men att samordnaren gick över gränsen.
”Under någon human förklädnad skapar det en sjuk dynamik mellan arbetsköpare och arbetstagare och en väldigt ohälsosam relation till dina chefer. Etablerande och normalisering av den typen av dynamik är väldigt skadligt. Vad som egentligen händer är att de granskar sina löntagare, genom att komma till deras hem. Det normaliserar en förskjutning av gränserna mellan arbete och privatliv, där jobbet kommer närmare inpå privatlivet. Jag var 32-33 år och hade en del erfarenhet. Är du 18 eller 20 och inte har jobbat innan tänker du kanske att det är normalt att chefen kommer hem till dig och ber om tester.”
Jonte såg det som en medveten strategi från ledningen.
”TVÅ ARBETSKÖPARE”
Precis som Viktor beskrev i Syndikalisten 3/2024 beskriver Jonte hur man som personlig assistent har två arbetsköpare.
”Det är inte bara samordnaren – makten ligger också hos vårdtagaren, som kan säga ’Nej, jag vill inte ha dig mer. Det här funkar inte för mig, jag behöver en annan’. Det är ju viktigt att vårdtagaren har den rättigheten. Det kan vara så att en assistent inte passar, då är det viktigt att få gehör för det, men det kan bli en konstig maktobalans. Det blir i många fall på assistentens bekostnad.”
Jonte beskriver det som ett triangeldrama, som är ganska intressant och väldigt komplext.
”Det kan också finnas situationer då vårdtagaren och assistenten kan komma överens om saker, gentemot arbetsköparen. Där finns en gemensam front – i de gemensamma intressena mellan vårdtagare och vårdgivare. Där finns jättemycket makt att hitta och potential för framtida organisering.”
Han hoppas också på ökad gemenskap mellan kollegor.
”Att i detta individualistiska samhälle hitta sätt för assistenterna att skapa en känsla av att ’vi kan förändra saker tillsammans’. Den gemenskapen tror jag redan finns där någonstans, det handlar bara om att gräva fram den på något sätt. Vi är ju i samma båt, på samma sida.”
KRÄVANDE NATTPASS
Jonte berättar att han arbetade dag, kväll och natt. Framför allt nattpassen helg. De var inte särskilt populära och det blev snart tydligt varför. Under natten var det sex timmar sovande jour, klockan 02-08. Under sovande jour var det alltså meningen att assistenten skulle sova, på jobbet, och då få en fjärdedel av den vanliga lönen. Klockan 02 skulle vårdtagare och assistent vara i säng.
”Men det var inte säkert att vårdtagaren ville gå och lägga sig just då.”
Jonte förklarar att det i den situationen fanns en oskriven regel – assistenten skulle gå och lägga sig ändå, klockan 02, när jouren började, och vårdtagaren skulle sedan väcka hen, när vårdtagaren faktiskt ville gå och lägga sig.
”Efter det skulle vi gå och lägga oss och somna om igen. Det gick ju inte…”
”…om man tar bort sina egna rädslor för deras maktmedel så blir man lite friare”
Snart fick han veta att de mer erfarna assistenterna brukade meddela samordnaren vilka timmar de sovit och vilka de varit uppe – och alltså skulle ha full lön för.
”Med det var inte riktigt så att de ville dela med sig av att de gjorde så. Alla hade sin personliga relation till samordnaren och såg till att hen fixade att de hade sitt på det torra.”
Jonte började säga till samordnaren att ’den här gången sov jag, den här gången vill jag ha fulla timmar.’ Till en början godkände samordnaren det men någon månad senare fick alla anställda ett mail, där det stod att saken hade diskuterats på ett APT.
”…som jag missat. Och kommit fram till att när jouren börjar ska vi gå och lägga oss, så väcker vårdtagaren oss när hen vill bli lagd och så är det bara att gå och lägga sig igen och sova.”
Situationen löstes genom att formulera en rutin, under sovande jour – som gick emot definitionen av sovande jour.
”Sovande jour är att man ska gå upp i nödfall eller vid särskilda händelser men det här var en planerad aktivitet, mitt i tiden för sovande jour, till och med skriftligen.”
Den nya rutinen gjorde att Jonte bestämde sig för att inte jobba fler nattpass på just helgerna.
”Jag kände knappt till arbetstidslagen men jag skrev att om en månad vill jag inte jobba nattpassen helg.”
Det fick han godkänt för men när schemat kom var han ändå inbokad.
”Då blev jag skitförbannad.”
När Jonte hörde av sig till ledningen igen och ifrågasatte schemat fick han till svar att det var arbetsvägran, vilket kan leda till uppsägning.
”När hon sa det insåg jag att det här är deras främsta maktmedel och att det är en slaveri-liknande dynamik. Från tidigare jobb har jag lärt mig att jag måste tänka att jag har fullt med möjligheter, för att inte hamna i den där slavdynamiken. Ju räddare man är att förlora sitt jobb, desto mer accepterar man. I alla konflikter med dem kände jag den rädslan. Jag hade informerat dem långt innan, jag hade fått bekräftelse från ledningen att de accepterat det och sen spelar de det här kortet. Jag skrev att ’då får jag väl sluta’.”
Ganska snart fick Jonte ett ursäktande svar, att han skulle slippa passen ändå och frågan om han verkligen ville sluta.
”Jag har inte så bra koll på lagen men om man tar bort sina egna rädslor för deras maktmedel så blir man lite friare.”
Han fortsatte jobba ett tag till men inte natt på helgerna.
”Det var det jag fick.”
Jag frågar vad det var som gjorde att han ändå slutade till sist.
”Jag blev så jävla förbannad på ledningen, att de inte lyssnade på mig och att jag fick kämpa hela tiden. Det var inte värt det. Om jag hade kunnat lita på dem och fått mina timmar utan att tjafsa om det, då hade jag velat vara kvar.”
SLUTADE OCH BYTTE FACK
Jonte hade varit medlem i Kommunal och intresserad av det fackliga men ändå tagit de flesta strider själv.
”Jag kände mig inte helt trygg med Kommunal. Det var inte uppenbart att jag skulle kunna snacka på ett tryggt sätt om jag ringde dem. Jag visste att det fanns någon på företaget som var arbetsplatsombud men inte vem, jag var nog rädd att om den personen får höra det jag snackar om och säger till chefen, då blir jag av med jobbet. Jag kände inte till facket tillräckligt väl och var osäker.”
”Jag vet att det finns medlemmar som är personliga assistenter och det skulle vara så fint att starta en arbetsgrupp för personliga assistenter”
När han väl tog kontakt med facket fick han ändå ett ganska bra svar.
”Jag berättade om det med sovande jourgrejen och de bara skrattade i luren ’Nej, så kan de verkligen inte göra’.”
Men det var för sent för att öppna ett ärende, han hade redan bestämt sig för att sluta jobbet och ansökt om att bli medlem i LS.
”Jag önskar att jag redan då varit medlem i LS. Om jag hade stannat kvar hade jag drivit den här frågan men vid slutet var jag så jävla förbannad och irriterad att jag bara ville sluta skiten. När jag blev medlem i LS upplevde jag att det inte fanns någon som jag kunde snacka om det här med. Det är saker som jag velat få ut mer offentligt och jag tänker att det finns en del som känner igen sig. Jag vet att det finns medlemmar som är personliga assistenter och det skulle vara så fint att starta en arbetsgrupp för personliga assistenter. Det är en viktig bransch att organisera.”
Mira Cederwall Victorin
Illustrationer: Fanny Hökby
- Arbetsplatsträffar ↩︎