Varför Sverige blivit det mest ”färgblinda” landet i världen

Hübinette skriver, tillsammans med andra forskare, i Om ras och vithet i det samtida Sverige (2012) att det är viktigt att fortfarande tala om ras för att förstå och göra något åt den diskriminering, vardagsrasism och segregation som bygger på stereotyper utifrån hur människor ser ut. Men, skriver de, det finns en motvilja att använda rasbegreppet för att det ger negativa associationer. Detta på grund av begreppets historiska användning i bland annat rasbiologiska och koloniala sammanhang. 

I den nya boken visar Hübinette att ”etnicitet” är det begrepp som ersatt ”ras” i svenska offentliga texter under de senaste decennierna. Undersökningen går ut på att hitta svaret på hur, när och varför Sverige har blivit det mest ”färgblinda” landet i världen. Ordet ”färgblind” är ett begrepp som i sin engelska variant är etablerat och då särskilt inom den kritiska ras- och vithetsforskningen.
Hübinette finner, genom att undersöka offentliga texter, bland annat att det funnits en ambition att fostra svenskarna till antirasister som ser alla människor som just människor. Att undvika samt kritisera begreppet ”ras” har varit en strategi för att uppnå detta syfte.

Det är alltså en forskningsstudie som ligger till grund för boken och textens disposition och språk följer en akademisk form. Men den är någorlunda lättfattlig ändå och till sidantalet är det en ganska nätt bok (cirka 140 sidor). Boken är upplysande då den visar att begreppet kritiserats hårt i dagspress och från statligt håll sedan 1960-talet. Den ger därmed en förståelse för varför det känns fel att tala om ras. Hübinette låter i sin slutdiskussion antyda vilka konsekvenser denna ovilja inför begreppet får, när det till exempel kommer till att lagstifta mot rasism eller hur vi pratar om rasideologiska perioder i vår historia. 

Catharina Bergman
Umeå LS av SAC

Länk till fler böcker