Arbetare inom vård och omsorg träffades för en konferenshelg i höstas. För att samla gemensam kraft, och mod för att våga prata om svåra saker på jobbet och föra de samtal som behövs för att få med arbetskamraterna i kampen. För er som inte var med eller som vill ta del av vad arbetare inom vård och omsorg är med om, får ni här en sammanfattning av de olika föredragen och samtalen med mera.
Klockan nio på lördagen, konferensens första dag, börjar scenrummet i Teater Tribunalen fyllas. Det är fika och snack innan initiativtagarna Sarah Kim och Sarah Degerhammar Bonk välkomnar alla. Sarah DB håller ett brandtal som finns att läsa här.
MER ÄN LÖPANDE BAND
Konflikter på arbetsplatser inom vård och omsorg ökar. Michele Masucci, forskare inom hälsa och sjukvård ger exempel på strejker som skett inom vård och omsorg under 2000-talet. Det är bland annat finska vårdarbetare, sjuksköterskor i Skottland och läkare i Sudan.
– I länder med låg facklig anslutning, där många lämnar fack, så ökar ändå anslutningen i fackföreningar inom hälsa och sjukvård, säger Michele som håller i föredraget ”Omsorgsfulla kamper- att reproducera motstånd”.
Micheles forskning rör sig kring arbetares villkor men också ojämlikheten bland patienter, som under pandemin har ökat. Inom vård och omsorg har arbetsmiljön försämrats vilket har lett till fler sjukskrivningar. Det målas upp en bild utåt att det görs förbättringar inom vården. Välfärden blir kommersiell i och med privatiseringar. Michele jämför med biltillverkning, att samma ”management-tänk” har anammats inom välfärden.
– Det blir en form av löpande-band-system. Vi är människor som har mer komplexa problem.
”Sjukvårdspersonal blir patienter” är en rubrik i Micheles presentation.
– Sjukvårdare fokuserar på patienten och väljer ofta att inte lyssna på tidiga tecken. Psykisk ohälsa, ångest, stress, utbrändhet och självmord har ökat blad sjukvårdspersonal.
Vanliga orsaker som nämns är arbetsmiljö, personalbrist, attityder och ledning. Michele tror på självorganiserad sjukvård, men arbetskraften är inte den enda kampen som leder dit. Även teknik och läkemedel ska förvaltas. I slutet av Micheles föredrag citeras Mario Tronti:
”Klasskamp har drivit samhället framåt mer än något annat”. Michele hävdar att motstånd är en form av omsorgsarbete. Han lägger vikt vid att ta hand om varandra i kampen; omorgskamp utan omsorg är lönlöst. Stress, ensamhet och rädsla kan minska genom det gemensamma motståndet.
DEFINIERA PROBLEMET!
Ett sommarjobb på heltid inom vården, och att få jobba med barn, en fantastisk möjlighet för att få erfarenhet kände Sarah Kim när hon fått anställningen. Hon berättar om hennes tidigare erfarenheter på en arbetsplats som skrämde henne.
– Jag fick panik när jag såg att vissa sjuksköterskor inte hann äta lunch, säger hon.
Många på den arbetsplasten berättade att de tänkt säga upp sig. Det väckte en oro hos Sarah när hon tänkte på att det tar tid att komma in i rollen för att ta hand om små barn. Hon berättar om personalbrist och stress som upprepades sommaren efter.
Workshopen SBAR – definiera problemen inleds med att Sarah K och Roya Hakimnia berättar om varsin ohållbar situation de erfarit på arbetsplatser. Roya är ST-läkare i Järvaområdet i Stockholm. Hon känner sig ofta otillräcklig. En arbetskamrat till henne, som sagt upp sig, skrev en debattartikel att hen slutade för att hen inte kunde ge vård på lika villkor för alla. Varför kan vi inte det? frågar sig Roya. I så kallade utsatta områden är till exempel sjukdomen kol vanligare än i andra områden. Förbättringar i vården har varit riktade mot de mest friska patienterna, enligt Roya.
– Vi blir också gisslan under all kontroll. Det är det som gör att jag känner mig sliten. Jag får inte göra det jobb jag är utbildad till. När vi skriver journaler går mycket tid till att hitta diagnoskoder.
Om det inte görs får vårdcentralen mindre pengar. Roya anser att kontrollen inte ska göras av de som arbetar på golvet.
– Det är de som snor pengarna som ska göra det. Det ska inte gå att göra vinst på vård, tycker Roya.
Konferensens deltagare delas upp i grupper. Roya och Sarah K presenterar en mötesteknik som föreningen MÄN använder sig av. Regler som gäller är bland annat att det som sägs i rummet stannar där och det är helt okej att passa om du inte vill svara. Det blir diskussioner och samtal kring erfarenheter, som vårdarbetare, patient eller anhörig. Denna del i samtalet kallas ”lilla rummet”. Nästa samtal sker i större perspektiv, i ”stora rummet”. Här sker omvärldsanalys; det kan handla om förnuft, kapitalism, kritik, teori och struktur.
– Det var kul att höra att en del redan tänkt på olika typer av lösningar, en del på detaljerad nivå. Det finns en del konkreta tips som man skulle vilja dela med sig av, var reflektionen från en deltagare efter workshopen.
SCHEMALÄGGNINGENS TYRANNI
– Det påverkar hur vi mår på jobbet, hur vi kan återhämta oss och ha ett liv, säger Tora Lindén om schemaläggning.
Tora är stödpedagog på ett LSS-boende. Tillsammans med Ninïan Sassarini-McGowan samtalar hon om hur arbetare inom vård och omsorg styrs med olika typer av schemaläggning. Tora berättar om så kallade hälsoscheman, att de läggs om hela tiden och att fyra veckor är framförhållningen i deras arbete. I hälsoscheman kan det också ingå att du måste arbeta på en annan enhet än din vanliga arbetsplats.
– Vi ska styras. Vi slutar kissa, slutar äta. Jag kan vara en minut till hos den person som behöver mig. Vi får sommarsemester, tack gode gud, men det är inte lätt att få semester resten av året. Livet pågår året runt, säger Tora. Det är vanligt att schemaläggning inom omsorg styrs av riskkapitalbolag. Ett sådant system är Time Care. Ett argument för att kommuner och regioner ska använda sig av hälsoscheman är att kvinnor ska ha möjlighet att jobba heltid. Det håller inte anser Tora:
– Då får vi kvinnor ingen fritid. Allt handlar om pengar.
Med hälsoscheman blir nattpass kortare, men fler. Kvällspassen är längre och det är svårt att återhämta sig mellan passen. Fredagskväll räknas inte längre som helg. Förr kunde det argumenteras för att det är bra för arbetare att vara delaktiga i schemaläggningen.
– Nu ska vi må bra av att ha noll koll, tillägger Tora och fortsätter:
– Nu får det faan va bra. Vi är viktiga och ska inte gå sönder och hamna på soptippen. Vi har skitlön och blir fattigpensionärer. Någonstans måste vi börja agera. Jag ger bättre omsorg om jag mår bra. Hur gör vi motstånd?
ÖNSKESCHEMA
Ninïan är undersköterska på Uppsala akademiska sjukhus. Där är ett nytt schemasystem på gång som styrs av samma företag som tillhandahåller Time Care. Ninïan visar exempel på hur det ser ut när företaget beskriver sina tjänster.
– Personaloptimering? Vad faan är det? Jag försökte hitta ett svar på det. Det är människor det handlar om.
Ninïan arbetar efter ett så kallat önskeschema.
– Vi får 1-2 veckor på oss att önska ett schema. Då får vi se hur andra lagt schema och sen kan vi korrigera det under 1-2 veckor. Det schema vi önskar nu är det schema som gäller i april-maj.
Schemat får arbetarna ut två veckor innan de ska jobba efter det. När Ninïan och hennes arbetskamrater ser sina scheman upptäcker de att ledningen har ändrat i det som de själva önskat och kommit fram till som arbetslag. Då började arbetarna att skriva ut deras scheman efter korrigering och jämförde med de scheman de sedan fick.
– Då blev det jidder på jobbet, säger Ninïan. Chefen har svarat att de ändrar efter schemaregler.
Ninïan krävde att få se schemareglerna och gick till chefen:
– Hur tycker du att det låter att ni har regler som ni använder men som vi inte vet om? Schemareglerna ska alla ha i sitt fack i morgon!
Facken förblev tomma. Det fanns inga schemaregler.
När Tora och Ninïan delat med sig av sina erfarenheter kommer publiken med kommentarer kring schemaläggning.
– De ringde och frågade om vi kunde byta pass eller hoppa in på nya pass. Vi visste inte att vi kunde säga nej. De ringde nästan varje dag.
En annan deltagare berättar hur de löste en sådan situation:
– Vi bestämde oss att det alltid är okej att säga nej. Det är okej att vara sjuk, det är okej att vabba, och inte känna att man sabbar för kollegor.
– Arbetsköparna är en stor organisation. Vi måste vara många och organiserade.
HUR SKAPAR VI KOLLEKTIV PÅ JOBBET?
Hur många av er pratar om problem tillsammans med andra på jobbet och vad som kan göras åt det? När frågan ställs av SAC:s studieorganisatör Simon Hedelin är det några få deltagare som räcker upp handen. Hur många vill att det ska finnas en grupp på arbetsplatsen som diskuterar problem och möjliga åtgärder? Nu är alla händer i luften.
Organisering på jobbet handlar om att gå från att vara ensam till att bli ett kollektiv. Det handlar om att hitta gemensamma intressen kring den ohållbara situationen på jobbet. Simon påpekar att det inte handlar om att prestera, utan om att försöka och att börja om när det inte blivit som vi tänkt eller planerat.
HANTERA SMÄRTAN
Vilka smärtor upplever vi på jobbet och vilket stöd behöver vi för att hantera den? Vad kan vi göra för att lösa smärtan? Frågorna diskuteras i smågrupper.
– Känslan av otillräcklighet. Det finns olika anledningar som kan kokas ned till bemanning och överbeläggning.
Andra grupper tar bland annat upp rasism, brist på empati, individualism, hierarkier och stress.
För att lösa ohållbara situationer på arbetsplatserna tycker en grupp att det behövs en insikt, att det inte behöver vara så som det är. Men också en förståelse för hur språk och kultur påverkar oss.
– Vi måste bryta tabun, till exempel prata om rasism eller lön.
En enighet råder över att det behövs mer kunskap om arbetsrätt och organisering. Även det positiva som sker måste komma fram.
– Det behövs exempel på lyckad kamp. Simon tar upp ZADS, Zalandoarbetares driftsektion. De började att själva att ta femminuters-pauser i arbetspassen, och fler hakade på tills det blev klart att de faktiskt har rätt till det.
Ett exempel från ett sjukhus är att en grupp vårdarbetare fick, efter att ha haft med sig chefen på hela deras personalmöte, ha första halvan av mötet utan chefen och att chefen endast fick vara med den sista halvan.
– Något litet kan ge enorm effekt för att det är så antifackligt idag, säger Simon.
Innan lördagen avslutas visar Arbetar Filmfestivalen The women’s strike continues, en dokumentär om barnskötare i Polen, mot bakgrund av Svarta protesternas mobilisering av kvinnor, mot skärpningen av abortlagstiftiningen. Vi fick också en presentation av tidningen Vård & värde, och kvällen avslutades med att Läkare mot rasism presenterade sitt arbete.
Söndag med feminism och intersektionalism
Konferensens andra dag, börjar med, förutom fika och mingel, ett samtal som har rubriken “Feministiskt och intersektionellt fackligt arbete – hur funkar det?”
– Vi ser vikten av att bredda kunskapen om intersektionalism. Mycket normer hänger ihop med det feminina och kring rasifiering. Det är viktigt att få med de perspektiven i den här konferensen, säger Tora Lindén som leder samtalet tillsammans med Sarah Kim.
De pratar om ordet intersektionalitet.
– Om vi visar hur allt hänger ihop så tror jag vi har en jäkligt bra verktygslåda, säger Tora.
Hon tillägger att ordet intersektionalism ibland skapar en allergisk reaktion, att vissa personer kopplar ihop det med liberala tankegångar och identitetspolitik. Att ta tillbaka makten över språket och sprida förståelse är vägen mot ett samhälle där vi inte behöver tänka i de banorna, enligt Tora.
För ungefär 15 år sedan började hon jobba inom LSS och de flesta var äldre vita kvinnor.
– Nu är många från andra delar av världen. Lönerna hålls nere och jag ser att det blir en ny underklass inom vård och omsorg, säger Tora och frågar sig varför Sverige vill trycka ut vissa personer till en ny underklass.
– Jag kan inte prata med min chef och säga ”varför får jag som vit mer lön än mina kollegor?”.
Sarah anser att vi måste våga prata om svåra saker på jobbet.
– Om min kollega hanterat något rasistiskt, som jag vill påpeka, då vill jag kunna prata om det utan att hon ska hamna i en försvarsposition. Jag skulle kunna fråga ”hur tänkte du där, kanske kan vi prata om det här tillsammans?”. Det kanske kryper i kroppen och är obekvämt men vi måste göra det här tillsammans, det finns mycket rädslor. Vi är alla här för att vi jobbar mot rasism och ger varandra utrymme.
Tora ställer fler frågor:
– Vad står feminism och intersektionalism för inom SAC? Kan en person som blir utsatt för rasism känna sig trygg i våra fack? Hur behöver vi öka kompetensen i de här frågorna? Svaret blir att vi att vi tillsammans kan komma framåt i det här.
– Vi kan få kraft från varandra. Vi tar kraft i det här tycker jag! svarar Tora.
– Det är kompetens vi behöver utveckla och lägga mycket tid på tillsammans, avslutar Sarah.
TYSTNADSKULTUR
I ett seminarium diskuterades vilka hinder som finns för att vi ska samlas på jobbet och förbättra vår situation. Darius Barimani är läkare på Karolinska i Stockholm.
– Vi hade en enorm sjuksköterskebrist som gjorde att vi måste ställa in operationer. Vi hade så mycket bemanningspersonal ett tag så chefen hade ett kontor på avdelningen, berättar han.
På Facebook delade han en historia om hur det såg ut på arbetsplatsen samtidigt som chefer och andra i ledningen gottade sig i Grekland för två miljoner kronor. Chefen pressade honom till att ta bort delningen. Då visste inte Darius att ledningen inte har rätt att göra så.
Ninïan Sassarini-McGowan jobbar på avdelningen för internmedicin som utlokaliserar flest patienter på Uppsala akademiska sjukhus. Hon blev intervjuad av IVO (Inspektio- nen för vård och omsorg) och berättade om hur det ser ut. När Ninïan var tillbaka på arbetet efter semester träffade hon sin chef som sa att hon måste ta tillbaka det hon sagt till IVO.
– Jag sa nej, berättar Ninïan.
Hon tillägger att det hände för två år sedan men inget har förbättrats.
Igenkänning finns hos många deltagare i konferensen. Alla pratar tillsammans om tystnadskultur. Den som nämner sin lön på en arbetsplats möts av förvåning. Många vågar inte prata om problem på jobbet. Någon berättar att ibland syns det i journaler att det finns händelser som borde rapporteras som avvikelser. Det tar lång tid att skriva avvikelser därför undviks det i vissa fall. En deltagare nämner en annan orsak:
– Jag hörde ett samtal en gång, en facklig företrädare som sa, att när det gäller lönesättning, när någon är högpresterande får den högre lön men någon som har mycket avvikelser, ja då får den inte lika mycket.
Hen tillägger att det borde ses som ett sätt att förbättra verksamheten, när avvikelser rapporteras.
Darius anser att vi måste ut och synas på gator och torg för att förändring ska ske.
– Folk måste protestera. Folk måste sluta vara rädda, säger han.
KAMP I ANDRA LÄNDER
Under konferenshelgen pågick strejker och demonstrationer av vårdarbetare i Berlin och i vårt grannland Danmark. Att lönen skulle höjas med fem procent undre tre år accepterades inte av danska sjuksköterskor. Sarah Kim berättar om Internationella vårdarbetarkamper och ger en kort genomgång av vad som hände när strejkrätten här i Sverige inskränktes 2019.
VAD TAR VI MED OSS HEM?
Om vårdarbetare ska få det bättre måste diskussionerna fortsätta efter konferensen och ett motstånd som håller i sig måste byggas. Konferensen har redan sått frön hos deltagarna som de vill plantera när de kommer tillbaka till sina arbeten.
Någon har tänkt ut nyckelpersoner som kan vara bra att få med sig.
– Hitta dem som har andras förtroende. Det kan till exempel vara den som jobbat där längst, eller de som är bäst på sitt jobb, säger Erik Bonk som presenterar SAC:s folder om organisering och pratar kort om de olika delar som behövs för att bygga upp en facklig gemenskap på arbetsplatsen. När det återigen har diskuterats i grupper finns det många gemensamma nämnare.
Att sprida kunskap kring arbetsrätt och berätta om konferensen för sina arbetskamrater, visa att det finns fler som vill se förändringar och att sätta normer och ramar tillsammans med andra är en del av alla ambitioner som nämns.
– Arbetstidsförkortning är en grej som tiden är inne för, säger Sebastian Carlsson. Tora Lindén besvarar:
– Den är övermogen.
Under söndagen visades också kortfilmer om organisering från Arbetar Filmfestivalen. Den sista punkten på programmet anordnades av Allt åt alla kvinnofront. Det var en plakat- och banderollworkshop inför demonstrationen ”Färre gravplatser, fler vårdplatser” som ägde rum tisdagen efter konferensen utanför Landstingshuset i Stockholm.
Solveig Betnér
Informationsorganisatör