SAC:s omvårdnadskonferens i höstas var en tvärfacklig träff för arbetare inom vård och omsorg. En av dem som drog i trådarna var undersköterskan Sarah Degerhammar Bonk. Här är hennes tal som inledde mötet.
Igen: så varmt, varmt välkomna till detta omvårdnadsmöte. Jag vet inte med er men för mig så är detta en fet milstolpe på nästan ett års resa. Ett års tänkande och snackande om hur fan vi ska göra med den djupt oroväckande vardag vi sett och ser. Oroväckande för oss själva, våra kollegor och inte minst för våra patienter och brukare.
Jag gick i veckan igenom vad vi som arrangörsgrupp gjort det senaste året och blev typ helt rörd. Jag blev förvånad över vilken påtaglig process det varit. Sen blev jag väldigt, väldigt stolt. Inte för att det på pappret är någonting – inte än.
Jag menar, på sätt och vis har vi ju knappt ens börjat. Men för att så många, under den här tiden, brytt sig om att det faktiskt ska hända någonting. Någonting som opponerar sig mot den här nyliberala skitsituation som är vården idag. Någonting, innan corona-krisen inte hörs längre. Innan det känns som att det är försent.
När jag säger “händer någonting” så menar jag inte att de debatter, kampanjer, upprop och vittnesmål som hörts de här senaste åren, inte betytt någonting. Självklart tycker jag det. Jag menar bara att jag som vårdarbetare och mina kollegor, av olika politiska skäl, faktiskt inte pratat med varandra om vad som måste ske.
Vi har inte definierat vad vi behöver. Vi har inte visionerat tillsammans och skissat på förslag kring hur vården och omsorgen skulle kunna se ut. Eller på hur ett motstånd måste se ut. Helt enkelt: vi har inte använt oss av den kunskap som är helt unik för oss och bara oss: den om vad människor med omsorgsbehov behöver och vad vi behöver för att vårda dem. Det är bara vi som vet det. Ingen annan.
”Makten flyttats längre och längre bort från oss på golvet”
Just därför valde vi formen av ett tvär-fackligt stormöte. Istället för ett samlat vädjande till politiker, sjukhuschefer och företag via en debattsida eller kampanj. Eftersom vi vill prata med er – inte dem!
Eftersom att jag personligen känner jag mig ensam på min arbetsplats. Jag må vara helt ok på att fixa konferenser, men att prata med mina alltjämt nya (förnyade) kollegor om våra chefer och om vår arbetssituation – det tycker i alla fall jag är skitsvårt. Jag kan heller inte på min kammare reda ut hur min arbetsköpare – detta diffusa, distanserade Region Stockholm – styr och styrs. Där behöver jag ert stöd. I form av kunskap och ett kollektiv bakom som stöttar mig. Som säger “pröva det här, detta funkade för mig”. Som säger: “jo men du har rätt! Vi är fler som sett detta, vi är fler som känner såhär”.
Just därför bjöd vi in alla vårdfack. För vi vet att vi inte är självtillräckliga. Vi vet vår fackförenings styrkor och svagheter. Och vi ser de andra relevanta fackens styrkor och svagheter. För oss är ingen av dessa sammanslutningar självtillräckliga. Kanske än mindre nu efter bortspelandet av den lilla anställningstrygghet vi hade. Eller, för att inte ta, kriminaliseringen av strejken.
Alla som jobbar i vården och inte föddes igår vet att corona endast är ett symtom och en katalysator. Även om en inte är så otroligt gammal att en kan minnas och överskåda förskjutningen av omsorgens roll i samhället de senaste decennierna så förstår en nog att pandemin inte sett ut som den gör om inte politiken bäddat för det. Om inte, i takt med besparingskrav och privatiseringar, makten flyttats längre och längre bort från oss på golvet.
Dock kände vi, när vi började prata om en konferens, ett stormöte eller ett uppror, att vi behövde agera medan människor rent minnesmässigt är kvar i pandemin. För ni vet hur det är: politiken och deras media och alla de företag som profiterar på icke-samhällsbärande aktiviteter och yrken kommer snart, klart och tydligt, berätta för oss att nu är krisen över! Nu är allt som det var förut. Nu är hotet undanröjt. 29 september kan alla börja leva igen. Förutom vi då…
”Det är kaos där ute och det kommer inte hålla speciellt länge till. Vi här inne vet att krisen har hållit på länge men vi vet också att den bara har börjat”
För medan världen har väntat på att några yrkeskategorier ska rädda resten så fortsätter vårdpersonal att bli utbrända, panka, sjuka och deprimerade. Och majoriteten, som trots detta inte kan sluta arbeta (på grund av att vi måste leva) löper troligen en väldigt stor risk att ge en osäker, om ens rätt, vård.
Någonting som kan vara svårt ändå, hur frisk en än verkar. I varsel och ekonomiska effektivitetskrav, underbemanning och överläggning, treskift och 43 timmars arbetshelg samt en på det hela taget väldigt ojämlik och segregerad vård. Och därtill absolut ingen parlamentarisk politik som på riktigt föreslår något radikalt annorlunda. Det är kaos där ute och det kommer inte hålla speciellt länge till. Vi här inne vet att krisen har hållit på länge men vi vet också att den bara har börjat.
MEN! Just nu finns det fortfarande en aning inom många människor om att det faktiskt inte är eller någonsin kommer bli “som vanligt” igen. Att den här nyliberala samhällsstrukturen som rentav tjänar på att människor behöver vård men som trots det nedprioriterar människor i verklig nöd, som helst av allt bara vårdar de rika och de friska – inte är en fungerande ekvation.
Människor anar och börjar förstå att en kapitalistisk vårdpolitik som profiterar på att vi som jobbar i vården blir sjuka av att arbeta under bisarra förhållanden utan adekvat utrustning, lön eller vila, är oerhört destruktiv. Eller bara självförintande.
”Det är en politik utan någon som helst omsorg för omsorgen”
Det är en politik utan någon som helst omsorg för omsorgen. Och det vet människor precis just nu. Jag vågar nästan tänka att innerst inne fattar i princip varenda en att ska någonting överhuvudtaget funka och finnas i framtiden så måste vi ha ett samhälle där omsorgen är allt. Och att ett sånt samhälle måste främja handlingar som får oss att tillfriskna. Och att det är helt oförenligt med kapitalismen.
För till syvende och sist handlar det om vem som har inflytande över vården och med vilket syfte. Är det folkhälsa? Ska vi bli friskare? Ska vi tjäna pengar på vårdproduktion så funkar ju inte en bred folkhälsa. Kapitalismens incitament är att arbeta förebyggande för ohälsa. För brist, för missnöje, för nya meningslösa begär som skapar brist och missnöje. Och sjukdom. Jag kan inte tänka mig att det är någon vårdare här som är så sugen på att jobba i en så värdelös och tom loop.
”Jag vågar nästan tänka att innerst inne fattar i princip varenda en att ska någonting överhuvudtaget funka och finnas i framtiden så måste vi ha ett samhälle där omsorgen är allt”
Som en del av fackföreningen SAC tror jag på demokratiska arbetsplatser. Arbetsplatser där vi som arbetar bestämmer hur arbetet ska styras och skötas. Eftersom – återigen – det är vi som sitter på kunskapen. Jag tror att om vi som sköter omvårdnaden och hela dagarna sitter med våra patienter, hade haft inflytandet över hur vården skulle styras, så hade det inte sett ut så här.
Dock finns det en relativt stor risk att jag har helt fel. För när det gäller vården har jag typ aldrig på riktigt provat de här tankarna i en diskussion med andra som jobbar i vården. Just därför detta möte.
Oavsett vad vi kommer fram till, om vi skiljs som meningsmotståndare eller om vi bestämmer oss för att starta ett helt nytt vårdfack, så är jag jättesmickrad över att få vara med om detta. Och fett stolt över att vi faktiskt gör ett försök! Att ta det som pandemin hjälpt till att exponera på allvar, att när allt kommer omkring så är det bara omsorgen om varandra och naturen som spelar någon roll. Och att vi tar vår unika kunskap och vårt VÄRDE(!) som experter på detta område – på allvar. Så, tack! Och låt oss börja snacka!
Sarah Degerhammar Bonk
Undersköterska
Medlem i Stockholms LS av SAC
Läs om Omvårdnadskonferensen