Filmskaparen var själv på plats och visar historian inifrån skolan där tillresta, främst unga människor spärrades in
Fullsatt salong på Bio Capitol i Göteborg under årets filmfestival. Från festivalprogrammet vet vi att dokumentären vi ska se handlar om Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg under den första dagen av det som kommit att kallas Göteborgskravallerna, som skedde i juni 2001.
På Hvitfeldtska bodde vi
Nils-Petter Löfstedt, 2023
Världens kortaste sammanfattning av den allmänna berättelsen om dessa dagar ser ut så här:
Ett fåtal onda, våldsamma demonstranter förstörde EU-toppmötet i Göteborg 2001 genom att kasta sten på polisen. Massgripanden och skarpa skott mot demonstrerande folkmassor blev en tragisk men oundviklig konsekvens. Slut.
Filmskaparen Nils-Petter Löfstedt (bl.a. Himlens mörkrum, 2017) befann sig själv i Göteborg den där helgen och vill med sin film berätta en helt annan historia om vad som hände. Tillsammans med många andra, mestadels tillresta, unga människor, spärrades Löfstedt in på Hvitfeldtska gymnasiet som fungerade som sovsal. Polisen uppförde en mur av containrar runt skolan för att hindra in- och utpassage. ”De goda kommer att få gå och de onda kommer vi gripa”, för att citera en polis som intervjuas i filmen.
”De goda kommer att få gå och de onda kommer vi gripa”,
för att citera en polis som intervjuas i filmen
Lövstedts egna bilder och det material han kommit över från andra som dokumenterade helgen visar oss dagen från insidan. Ett stormöte bland de inspärrade om vad som bör göras, misslyckade förhandlingar om att få lämna området och en rad, högst symboliska, utbrytningsförsök följs av stormande poliser, medvetslösa ungdomar på blodstänkt asfalt och gripandet av samtliga 459 inspärrade.
Att kravallerna under helgen skulle handla om ett fåtal demonstranters ondska snarare än detta enorma rättsövergepp är mot bakgrund av filmen fullständigt trams.
Bildmaterialet varvas med intervjuer med flera av de närvarande, nu drygt tjugo år äldre. Runt omkring mig i salongen gråter folk, säkert lika mycket av frustration och raseri som av sorg. Många i publiken var själva där eller är föräldrar till dem som var det. Det framgår av det efterföljande samtalet med filmens regissör och klippare. Händelserna har uppenbarligen gjort permanenta avtryck i stadens känslomässiga och politiska geografi.
Att kravallerna under helgen skulle handla om ett fåtal demonstranters ondska snarare än detta enorma rättsövergepp är mot bakgrund av filmen fullständigt trams.
Utan att på något sätt utge sig för att ta ett helhetsgrepp på händelserna eller efterspelet visar På Hvitfeldtska bodde vi något annat än den allmänt etablerade historien om varför det gick som det gjorde. Med tanke på att bilddokumentation var betydligt mer ovanligt 2001 än idag och på vad tidens tand gör med filmrullar och negativ medan åren går är filmen – förutom att på egna ben vara fantastiskt välgjord – ett hjältedåd.
”Det är otroligt viktigt att vi bevarar och berättar vår egen historia – makten kommer inte göra det åt oss” som en kvinna i publiken säger efteråt.
Filmen går upp på bio i april och kommer därefter med största sannolikhet att göras tillgänglig på SVT Play.
Tim Persson
Kassör, SAC Syndikalisterna