Iran – En revolution inom revolutionen

Jina (Mahsa) Amini dödades av moralpolisen i Iran den 16 september 2022. Protester har ägt rum i olika delar av landet och strejker och bojkotter har genomförts. Många har dödats, många frihetsberövats och kidnappats, och en del har blivit dömda till tunga straff. Nyligen uttalade 277 ledamöter av det så kallade parlamentet att alla 14 000 människor som gripits ska avrättas. Förtrycket är tungt, men folkets mod och vilja är tyngre.

Regimens förtryck har varit mångfacetterat. Kvinnor, barn, etniska minoriteter, hbtqia+personer, funktionsnedsatta, religiösa minoriteter och fattiga har på ett systematiskt sätt diskriminerats. Och det är kanske därför som en intersektionell revolution med stor potential för framåtskridande är på gång.

Försök att ändra slagord

I början av revolutionen, när slagorden ”kvinna, liv, frihet”, som har ett kurdiskt ursprung, ropades på gatorna, gjordes försök från reaktionära krafter både i regimen och oppositionen, att ändra slagorden. Helt plötsligt hördes ”man, fosterland, utveckling” i anslutning till de första slagorden, ett tillägg från de som inte stod ut med att ordet kvinna får en framträdande plats. Progressiva krafter reagerade direkt på spridningen av den nya parollen på både gator och sociala medier.

Det skrevs tiotals, kanske till och med hundratals, texter om varför detta tillägg är reaktionärt, påminner om Nazityskland och inte ska användas. Feminister skrev om ursprunget till slagordet och hur tillägget bland annat kan förstärka den binära synen på kön. I ett land där regimen har gjort allt i sin makt för att motstå den progressiva diskursen, är det revolutionerande att se sådana analyser. Det är den kapaciteten, denna potential, som jag vill skriva om. Trots att ingen revolution kan garantera ett progressivt utfall finns det hopp om att marginaliserade röster, bland annat av etniska minoriteters röster, ska bli integrerat i kulturen.

Etniska minoriteter svartmålas

Just etniska minoriteter har länge (även innan revolutionen 1979) diskriminerats och stigmatiserats i Iran. Områden där de bor har fått minst resurser och fått utstå mest förtryck. Varje försök att hävda deras rättigheter har, med nationalistiska argument och en diskurs som går ut på territoriell integritet, stämplats som ”separatism” – ett ord som nu fått en symbolisk betydelse och används även av bland annat monarkister och nationalister i oppositionen. Att svartmåla etniska minoriteter som kriminella och farliga har stått högst på regimens agenda. En av de provinser som negligerades på ett systematiskt sätt är Sistan och Baluchistan. Folk från detta område har demoniserats och kallats allt från banditer till terrorister. Även de har rest sig och anslutit till revolutionen. Många har skjutits och dödats av regimen. Men mitt i en sådan rörelse växer en annan.

Baluchiska kvinnor gör revolt

Redan den 10 oktober annonserar ett konto på Instagram, Baloch Women Movement, att en grupp baluchiska kvinnor som gör revolt mot både den diktatoriska regimen och det patriarkala samhället har uppstått. I ett uttalande skriver de om hur dessa kvinnor representeras i skuggan av män, traditioner och religion. De betonar vikten av att kvinnor ska bilda sig och vill påverka varje enskild kvinna i en progressiv rörelse för demokrati och socialism. De uppmanar media att sluta ge en bild av baluchiska kvinnor som reproducerar stereotyper om dem.

Baloch Women Movement skriver om Faezeh Barahoui, en baluchisk kvinna som talat högt om en mäktig mans våldtäkt mot en minderårig, som sedan greps av säkerhetsstyrkor. De kallar henne den ”ansiktslösa” kvinnan, eftersom det inte har hittats någon bild på henne. De ansiktslösa kvinnorna har fått en röst nu.

Våldtäkter

Knappt en vecka senare möts vi av ett klipp som blivit viralt där en man inom säkerhets- styrkorna ofredar en protesterande kvinna mitt på gatan. Det kommer vittnesmål om våldtäkter mot kvinnor och minderåriga tjejer i häkten och fängelser.

Baloch Women Movement berättar om ett fall där 41 flickor och kvinnor våldtagits i Sistan och Baluchistan, en chockerande nyhet som inte blev medial, eftersom media inte täcker nyheter från marginaliserade områden. I ett inlägg skriver de om hur våldtäkt har använts som vapen i konflikter och krig. Dessa kvinnor skriver om ett förtryck som aldrig synliggjorts: kvinnors förtryck i en traditionsbunden minoritet som i sin tur förtrycks av den centrala makten.

Mod som smittar av sig

Den tredje oktober publicerar Mahdieh Ahani, en turkisk kvinna, chefredaktör på tidskriften Ban, en video på Instagram där hon beskriver kvinnors och hbtqia+personers situation under dessa år och hur de tagit tillbaka gatorna under den nuvarande revolutionen. Deras mod är enligt henne smittsamt. Hon skriver att hon blir äcklad av att se tidskriftens tillståndsdokument där hon bär obligatorisk hijab, och hennes identitet förfalskats som azeri i stället för turk. Uppgifterna på tillståndet har berövat henne hennes identitet som turk, vilket är regimens avsikt. Hon meddelar att hon kommer att elda upp detta tillståndsdokument i protest mot dessa orättvisor. Andra feminister hyllar hennes mod.

En solidaritet utan motstycke utvecklas mellan olika utsatta grupper. Men dessa nyheter blir inte en del av ”mainstream-nyheterna”. De får inte lika mycket utrymme som låten ”Baraye”. Uttalanden från arabiska kvinnor som visar sin solidaritet med revolutionen och som publiceras på MeTooIran-kontot i sociala medier, får inte lika mycket utrymme. Plakatet där det står ”Länge leve Kurdistan” på turkiska och ”Länge leve Azarbaijan” på kurdiska, för att visa solidaritet mellan turkar och kurder, blir inte viralt.

Osynliga grupper

Den iranska revolutionen är de utsattas revolt mot regimen, men även med dess förlängda armar: patriarkatet, nationalismen och kapitalismen. Och ibland går det inte ens att revoltera. Afghaner osynliggörs. Vi vet att en del som dödades av regimen är afghaner, men det har inte fått någon uppmärksamhet i media. Vi vet att inom den religiösa minoriteten Bahá’íer* finns det kvinnor som gör revolt mot själva Bahá’í-samhället, men det blir inte viralt, antagligen av säkerhetsskäl, eftersom Bahá’íer som grupp utsätts för godtyckliga repressalier. Exempelvis har Ayda Rasti, som gripits av säkerhetsstyrkor, inte fått träffa sin familj eller någon advokat.

Vi har ingen statistik om barnarbetare som fallit offer för regimens våld. Det är en kamp inom kampen.

Vi vet nu också att en del människor som dödats av regimen var homosexuella. Det nämns inte i media, antingen av säkerhetsskäl eller för att det är möjligt att samhället inte skulle visa lika mycket sympati när de fått veta att personerna var homosexuella.

Vad kan vi göra?

Det som vi kan göra i Sverige för revolutionen i Iran är att söka oss till progressiva krafter. Vi som brinner för en bättre värld för alla, borde alliera oss med dessa minoriteter och promota dem som vill ha ett demokratiskt och rättvist samhälle efter revolutionen. Det är inte alltid lätt att veta vilka grupper man ska stödja, men vi har i alla fall bättre förutsättningar att bilda oss och protestera än de som med livet som insats går ut på gatorna i Iran.

Katayoun Keshavarzi
November 2022