Scenkonstkollektivet Septemberteatern är aktuell med den nyskrivna föreställningen Fru Lojal – En musikal om Göteborgskvinnor i beredskap, som har premiär på Stora Teatern i Göteborg den 7-9 mars.
Från vänster: Elvira Lindberg, Louise Thörner, Tina Glenvik, Linda Lättman & Johanna Lovis Håkansson. Foto: Fredrik Aremyr.
Teatergruppen drivs som ideell förening och bildades 2016. Både Elvira Lindberg och Louise Thörner, som jag träffar, har varit med sedan 2018, då de satte upp föreställningen Big Sister.
Louise: Den handlade om historiska kvinnor, kan man säga.
Elvira: Målet i nästan alla föreställningar vi skrivit, har varit att synliggöra kvinnans per- spektiv i olika situationer.
Louise: I de två senaste projekten, Musikalen om Frigga och Fru Lojal, som vi jobbar med nu, har kvinnohistoria legat i fokus.
FRU LOJAL – EN MUSIKAL OM GÖTEBORGSKVINNOR I BEREDSKAP
Manus: Mikaela Alburg & Elvira Lindberg Regi: Gunilla Gårdfeldt & Tina Glenvik Kompositör: Louise Thörner
Arrangemang: Cecilia Johansson Ekenheim Koreografi: Linda Lättman
Hårdesign: Emilia Ryndal
Produktion: Johanna Lovis Håkansson, Linus Edgren, Ida-Maria Brunt, Louise Thörner, Mikaela Alburg, Elvira Lindberg, Linda Lättman & Louise Thörner
Musikalen om Frigga hade premiär på Stora Teatern under 2022. Berättelsen kretsar kring Frigga Carlberg och den kvinnliga rösträttsrörelsen i Göteborg under tidigt 1900-tal.
Louise: Budskapet har varit att lyfta kvinnohistoria, synliggöra. Vi har hämtat inspiration och material från en antologi om kvinnorörelsen i Göteborg som heter Att ge upp har inte övervägts, av Göteborgskvinnor i rörelser/r med redaktör Lisbeth Stenberg.
TVÄTTMASKINEN & KVINNLIG FRIGÖRELSE
Elvira: Arbetsnamnet för Fru Lojal var först Beredskapskvinnor. Mikaela Alburg, som jag skrivit manus ihop med, fick idén efter att hon läst den där boken, Att ge upp har inte övervägts. Där berättas bland annat om beredskapskvinnorna men även om kampen för kommunal tvättstuga och just när Skepparegatan i Masthugget fick en tvättmaskin, som vi har med i musikalen.
Louise: Det är två stora teman vi berättar om – dels om kriget och beredskapsarbetet, alltså hur det kopplas till framför allt kvinnlig arbetskraft, och sen är det tvätten, som är ett jättestort tema genom hela berättelsen. Det hänger ihop, för tvätten var det hushållsarbete som krävde mest tid, det tog jättelång tid. De allra flesta använde sig av väldigt förlegade, gamla metoder och det här var kvinnornas jobb. Om det tar två heldagar att tvätta – då räknar jag inte med torktiden – samtidigt som allt annat ska göras, och passa barn, då finns det ingen tid kvar för att gå ut i arbetslivet. Beredskapstiden, att kvinnorna fick visa att ”Vi kan också göra de här arbetsuppgifterna!” – för det fanns inte tilltro till det innan – i kombination med att kvinnorna frigjordes mer från hemmet – det hade ju att göra med teknologisk utveckling men också med att fackföreningar och andra kämpade till sig att det skulle finnas kommunala tvätt- stugor som vi alla kan ta del av. Inte bara rika och fabriker, utan vanligt folk ska också ha rätt till tvättmaskiner – det förändrade våra möjligheter att kunna ta plats i arbetslivet idag.
Elvira: Tvättmaskinen var verkligen revolutionerande. Innan kunde det ta två veckor för en tvätt, från första till sista steg. Om det var vin- ter frös tvätten, då fick tvätten hängas upp på vinden. Där var det ju kallt och fuktigt.
Louise: Just tvättmaskinen och förändringen i hur vi tvättar är en av de grejerna som har haft störst inverkan på den kvinnliga frigörelsen.
KVINNOR SOM RESERVARBETSKRAFT
En annan bok som inspirerat projektet är Kvinnorna som byggde välfärden, av Britt-Marie Mattsson. Där förekommer propagandafiguren Fru Lojal, som givit namn åt föreställningen.
Louise: Hon var kanske inte nödvändigtvis så känd som vi vill få det att verka…
Elvira: …men vi gick igång på att använda henne.
Louise: Det är en journalfilm som visades på bio, före den riktiga filmen, och uppmuntrade kvinnor att gå in och beredskapsarbeta. Den här Fru Lojal ställde upp, även om arbetet kanske inte blev lika bra, ungefär.
Elvira: ”Reservarbetskraft” kallades det. Sen visade det ju sig att det var ganska bra att ha kvinnor i arbetslivet, att kvinnor kan utföra arbeten på ett väldigt gott sätt.
Louise: Men det fanns ju hela tiden en idé om att ”de får tas in så länge” och sen förvänta- des de gå tillbaka till hemmet.
Elvira: Många kvinnor fick sparken när kriget var slut. Och absolut, för vissa var det säkert en lättnad att kunna gå tillbaka till hemmet, men för många hade det ju blivit en öppning till en helt ny värld.
Louise: Det var ju definitivt en propagandamaskin som satte igång, för att kvinnorna skulle gå tillbaka till hemmet och männen skulle få jobb. Det fanns väl också en oro att kvinnor skulle gå in och jobba billigare än vad männen gjorde.
Elvira: Det är lätt att tänka att de var dumma som tänkte så, på 40-50-talen, men det var ju så samhället såg ut – det var uppbyggt på att männen arbetade och kvinnorna tog hand om hemmet. Sådana saker som förskolor och fritidshem och skolgång högre upp i åldrarna fanns ju inte. Hur går det ihop då, om inte någon är hemma?
Louise: Sen när hemarbetet underlättades med utveckling av teknologiska verktyg så förändrade ju det situationen. Vi få titta oss runt på hur vi har det idag, uppskatta det som är bra och ifrågasätta det vi vill ändra på. Svaret, när vi tittar tillbaka på de här historiska kvinnorna som åstadkommit förändring, är ju att gå samman och organisera sig.
VILL FÖRÄNDRA BRANSCHEN
Elvira: En stor drivkraft för Septemberteatern är att vara motpol till branschen, hur musikal- branschen ser ut, som är väldigt driven av att man ska ta sig in på institutionsteatrar och att det är de stora, kända namnen som styr.
Louise: Det är så pass dyrt att genomföra den här sortens projekt, så för att vara säker på att det kommer tillräckligt med publik sätts någon som vunnit Idol in i en musikalroll, istället för en utbildad musikalartist.
Elvira: Anledningen till att vi skriver och komponerar ny dramatik är för att själva få chansen att utföra det. Det är en jättestor drivkraft för hela gruppen. De flesta produktioner som sätts upp på stora teatrar idag har merparten manliga huvudroller men branschen ser ut så att de flesta musikalartister är kvinnor. Det blir ju skevt. Så vi vill skapa verk där merparten kvinnor är huvudroller. Vi hoppas ju kunna påverka branschen med vår dramatik.
Louise: Precis, att nå ut med våra budskap, för vi vill ju säga någonting. Vi har en feminis- tisk ingång, allihopa. Så vi skriver sådant som vi själva vill spela, för att vi känner en avsak- nad av det här perspektivet.
IDEELLT ARBETE SOM DRIVS AV LUST
Jag frågar hur de tror att arbetet påverkas av att det är ideellt.
Louise: Det påverkar jättemycket så klart. Nackdelen är att vi måste jobba med andra grejer för att försörja oss och det minskar ju tiden vi har att lägga på det ideella. Fördelen är ju att alla som är med är drivna av passion och lust, så det blir en väldigt speciell stämning i gruppen – alla har valt att vara här på sin fritid, vi väljer att lägga tid på det här, istället för något annat som vi tycker är kul eller värdefullt i våra liv. Då går vi också in med den motivationen eller energin som det innebär.
Elvira: Ibland har projekten tagit nästan motsvarande en heltidstjänst, men så behöver vi lönearbeta vissa dagar…
Louise: … det blir att vi jobbar väldigt mycket.
Jag undrar om de har några tankar om det – risken att bränna ut sig på ideellt arbete – hur de gör för att förhindra och hantera det. Det är ju något som…
Louise: …är problematiskt, ja. Absolut. Vi söker fortfarande svaret på den frågan.
Elvira: Det är en balansgång – hitta någon slags balans mellan arbetsliv, lustdrivna projekt och privatliv, och prioritera vad som är viktigast i olika sammanhang.
Louise: Alternativet är ju att sänka ambitionsnivån och det är en utmaning. Det korta svaret är väl att vara flera och samarbeta, hjälpas åt.
Elvira: Vi är sex stycken medlemmar i styrelsen. Alla är inte med i varje projekt, det är de som har lust. Eftersom vi arbetar ideellt drivs det ju av lust, det är det viktigaste. Vi är allihopa utbildade inom teater, musikal och musik på något sätt, men vad vi har gemensamt är också att vi är pedagoger hela högen. Några av oss är musiklärare och några av oss är teaterpedagoger, så det genomsyrar vårt arbete. Vi jobbar på ett pedagogiskt sätt i att vi arbetar utifrån gruppen och vi jobbar på ett sätt där gruppen är i fokus, även om det inte är uttalat.
Louise: Det är det som är så fint med att göra något ihop – när vi väl står där med en färdig produkt och har jobbat skithårt, då är det värt allt, då är det bara fantastiskt att vi har lyckats, tillsammans.
Mira Cederwall Victorin
Läs mer om teater!
Läs också:
Hon lyfter kvinnors kollektiva styrka
