Hundra år av kvinnostrejker är en serie med utbildningsfilmer som tagits fram av Göteborgs lokala samorganisation. Innehållet är en del av resultatet från Susannes Franssons forskning i ämnet, som hon själv berättar om i filmerna. Syndikalisten träffar Susanne i ett digitalt möte för att få veta mer om materialet som ligger bakom innehållet.
Den studie som låg till grund för Susannes avhandling i rättsvetenskap tog upp könsdiskriminerande skillnader i lön.
– Jag läste mycket material från forskare i historia, om organisering och hur strejker hänger ihop med frågan om lön, berättar hon.
Efter att ha disputerat fick Susanne tillsammans med strejkforskaren Christer Törnqvist, projektpengar för att forska om mäns och kvinnors förhandlingsstrategier på arbetsmarknaden. Susanne fick möjlighet att läsa vad andra skrivit tidigare om kvinnors strider på jobbet och gräva efter domar i Arbetsdomstolen, vilket ingen tidigare gjort. Intressanta och nya historier som inte berättats om kvinnors stridsåtgärder upptäcktes.
Undviker jämförelser
Susanne såg skillnader på hur det skrevs om män och hur det skrevs om kvinnor i fallen.
– Vi utgår från en slags norm, det är svårt att inte hamna i det här att vi jämför, men jag har försökt. I de här utbildningsfilmerna tror jag inte att jag nämner något om hur män gjorde och hur män gör.
I filmerna läser Susanne bland annat från en text som finns i antologin Nio perspektiv på jämställdhet (Medlingsinstitutet 2009). Där nämns att kvinnor hade lättare att bli av med jobbet och de strider som var kvinnodominerade, framförallt på 70- och 80-talen, i högre grad blev utsatta för repressalier och fallen togs oftare till Arbetsdomstolen.
– Det tror jag är den enda jämförelsen som finns, säger Susanne.
Finns det någon stridsåtgärd i kvinnors strejkhistoria som du tycker extra mycket om att sprida till andra?
– Ja det är de här i Skövde, på Billingehus, som på något sätt har etsat sig fast. Det finns ju mycket skrivet i dagspress från den tiden, och det finns mycket bilder.
350 städarbetare strejkar
I del två av filmserien kvinnors strejker berättar Susanne om städerskestrejkerna som spred sig från Domnarvets Jernverk i Borlänge, vidare till städarbetare i Malmberget, nedåt till hotell Billingehus i Skövde, vidare till Arlanda flygplats och norrut igen till Umeå. Städningen på dessa platser hade övertagits av städföretaget ASAB, vilket hade lett till försämrade anställningsförhållanden och lägre löner. 350 städarbetare strejkade i Sverige under 70-talet.
“De var inte individer, och i pressen talades det nedlåtande om dem som flickor, jag har själv varit med om det, att bli klappad på huvudet“
I hotell Billingehus förkortades arbetsdagen, och arbetsveckan förlängdes när ASAB tog över. Arbetarna fick lägre inkomst när löneformen ändrades. Fastighetsanställdas förbund stödde inte en strejk så städarbetarna bildade en egen fackklubb och bestämde enhälligt att gå ut i vild strejk. Den började som en sympatistrejk med andra ASAB-städerskor, men de hade också egna lönekrav. I filmen berättar Susanne att skillnaden mellan denna strejk och andra ASAB-strejker var att den var mer välorganiserad och framstod som mer militant; de ockuperade sitt arbetsområde för att strejkbrytare inte skulle komma fram.
Strejken blev också en reaktion på att två av arbetarna avskedades i strejkens inledningsskede, men fler stod på tur att bli av med jobbet. När uppsägningarna prövades i Arbetsdomstolen klumpades kvinnorna ihop.
– De var inte individer, och i pressen talades det nedlåtande om dem som flickor, jag har själv varit med om det, att bli klappad på huvudet. De kunde också bli ursäktade för att de bara var städerskor och förstod inte bättre.
Susanne beskriver de här händelserna som väldigt speciella.
– Även de här fem uppe i Malmberget, som strejkade från jobbet i 6 månader. Det tyder på uthållighet som är fullständigt unik.
Egen erfarenhet
Susanne berättar om sina egna erfarenheter av att vara städarbetare.
– Man är längst ned, det är ett hierarkiskt system. Jag jobbade som städerska på Sahlgrenska sjukhuset här i Göteborg. Vi hade överstäderskor som kontrollerade våra arbeten och de hade nylonstrumpor. Och att de som städar då säger att ”vi vill ha mer betalt, vi vill ha bättre arbetsvillkor”, och går ut i strejk på ett hotell. Det är en oerhörd styrka i det, att man gör det kollektivt.
70-talets strejkvåg är väl dokumenterad, men inte kvinnors strejker. Varför?
– Det måste ju bero på de så kallade strejkforskarna, de har sett mest på hamnarbetare och gruvarbetare, men deras fruar…vad håller de på med? Men så är det ju generellt, att kvinnor har osynliggjorts, det var det jag såg också när jag höll på med mitt avhandlingsarbete, det fanns massor med spännande och intressant som jag inte hade en aning om, ingen hade dokumenterat det hela.
Städarbetares strejker ifrågasattes, precis som när Vårdförbundets eller Kommunals medlemmar vill strejka.
– De ska vara lojala mot patienter, de ska ju inte heller strejka, det är inte heller bra, förklarar Susanne.
När du berättar om tidigare strejker, t.ex. Vårdförbundets, 1995, så tänker jag på det här corona-tillägget som Kommunal tog fram som ersatte löneökning. Att det låter bra med 5500 kronor extra men det berör ju inte heller alla, det ges till de som har månadslön, inte till timavlönade. Vill du säga något om det, eller någon annan koppling mellan historiska stridsåtgärder och sådant som händer nu på arbetsmarknaden?
– Om det är vissa som ska få 5500 kronor i tillägg, så går det ju inte att mobilisera medlemmarna som ett kollektiv för det som en strejk kan innebära, om det inte gäller mig också. Det var väldigt tydligt 2019, inom Vårdförbundet. Jag blev intervjuad av någon från Vårdförbundets tidning och då höll de på med förhandlingar; hon som intervjuade mig berättade att det diskuterades om strejk. Det allra viktigaste kravet som de hade var att sjuksköterskor som hade jobbat länge och var särskilt kvalificerade skulle få 10 000 kronor mer i månaden. Då var min tanke som jag sa till henne, att du vill inte ta ut de nyutexaminerade sköterskorna i strejk för något som gäller de som är 50+.
”Vem vill bråka nu när allt är så besvärligt?”
Hur ser du på arbetsmarknaden som den ser ut nu, när det gäller jämställdhet?
– Det är ju en väldigt speciell situation idag. Stora grupper är permitterade, och även om de får permitteringsstöd- och lön så vet den som är permitterad att det ligger i farans riktning att det kan bli en uppsägning på grund av arbetsbrist, svarar Susanne.
Hon tror att det är många fler idag, under pandemin som känner otrygghet, och det främjar inte benägenheten att strejka.
– Det krävs väldigt mycket lojalitet av oss idag. Och det här med LAS-utredningen är kanske ett uttryck för att det är lättare nu att uppnå samförstånd mellan arbetsgivare och fack. För vem vill bråka nu när allt är så besvärligt?
Susanne tar också upp gigekonomin, att en del arbetare är väldigt löst knutna till arbetsmarknaden. Det kan innebära svårigheter att kämpa för sina rättigheter genom kollektiv kamp.
– I början av 90-talet var det många ensamstående med barn som skulle försörja de där barnen, ta hand om dem. Och dessutom orka engagera sig politiskt och fackligt, det är ju liksom ett under, att kvinnorna startade de här fackföreningarna.
Den första fackföreningen för kvinnor bildades 1886 av handsksömmerskor i Lund. Inom textilarbetarförbundet och bageriarbetarförbundet bidades särskilda kvinnoavdelningar i början av 1900-talet. 1902 bildades kvinnornas fackförbund som upplöstes år 1909.
Strejkade för levnadslön
Filmerna som utbildar oss i hundra år av kvinnostrejker börjar 1888 med mursmäckor som strejkade i Stockholm för högre löner. Lönerna var svåra att leva på, även i andra kvinnodominerade yrken. Många kvinnor tvingades till prostitution, för att kunna försörja sig och sin familj. Mursmäckorna fick upp sin lön, vilket också skedde i textilindustrin, bryggerinäringen, bokbinderibranschen med mera. Tack vare att det strejkades för högre lön. Kvinnor fick 40-60 procent lägre lön än männen, vilket var inskrivet i anställningsavtalen.
Historiskt har strejkerna till största delen handlat om kollektiv rätt, att höja de lägsta lönerna.
– Det blir ju skillnad när vi har så kallade sifferlösa avtal, och när det sedan ska förhandlas råder det fredsplikt. Då finns det ju inte möjlighet att vidta, från fackets sida, en lovlig stridsåtgärd överhuvudtaget. Och vilda strejker är ju oerhört sällsynta och det kan man ju också undra varför.
Arbetsmarknaden idag
Susanne beskriver dagens arbetsmarknad som uppdelad, å ena sidan har vi arbetare, med otrygga anställningar, som utnyttjas i hög grad.
– Och å andra sidan har vi de etablerade fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna som försöker komma överens. Hela den här lojalitetsdelen, vilket gör att förutsättningarna för att förbättra villkoren för de anställda verkar ju inte särskilt goda. Där har vi ju SAC som spelar en roll.
Folkbildning
Utbildningsfilmerna ska användas i folkbildningssyfte, tycker Susanne.
– Det borde finnas mycket att diskutera, och om det är medlemmar i olika åldrar, så kan det ju finnas dem, precis som jag, som kommer ihåg, som har varit med. Jag rekommenderar folk att lyssna på de här filmerna, ett avsnitt i taget, och ha en diskussion.
Susanne Franssons avhandling i rättsvetenskap finns på bibliotek och där finns mycket referenser till historiker som skrivit om kvinnors organisering och arbete.
Ta del av utbildningsfilmen Hundra år av kvinnostrejker!
Solveig Betnér
Informationsorganisatör, SAC