En del hänger inte med när syndikalister nämner arbetsköpare. Här berättar Ninïan Sassarinis-McGowan, från SAC:s centralkommitté, varför vi arbetare inte bör kalla de som anställer oss för givare.
Det finns ett principiellt värde i att benämna arbetsköpare för vad de är, särskilt när det ute i samhället kastas runt sosse-tjafsiga termer som ämnar luckra upp och fördunkla relationen mellan parterna i en arbetsplatskamp. Att kalla en arbetsköpare för en ”givare” är, helt enkelt, bullshit.
Ordet ”givare” betyder att ge någon en gåva, dvs. att förse någon med något utan att förvänta sig något som helst tillbaka. Konceptet att den region där jag arbetar skulle gett mig en present i form av mina arbetsuppgifter är inget annat än skrattretande. Vem vill ha den presenten? Eller menas det att lönen är en gåva? Varför måste jag i sådant fall arbeta för att den ska betalas ut till mig? Kan jag kalla mig för pengagivare eftersom jag betalar när jag handlar på Konsum?
Skärmavbild från Svenska Akademiens ordlista på webben
Ändå sätter termen ”arbetsgivare” (och dess tillhörande arbetstagare) en ton i samhället. Att de ger och vi tar. Det är lika normerande som IF Metall med fleras riktmärke för reallönesänkningar. Chefer tjatar om hur glada och tacksamma arbetare ska vara för att de har jobb.
Eller menas det att lönen är en gåva? Varför måste jag i sådant fall arbeta för att den ska betalas ut till mig?
De som representerar arbetsköparna (från HR till chefer) är nämligen mästare på att låtsas som att de gjort dig en tjänst så fort du får något som du har rätt till. Ibland verkar det nästan som att de tror på det själva. Min första chef brukade säga till oss tonåringar som fick jobb efter avslutad prao på ett kafé i Uppsala att vi egentligen inte borde få ut lön, eftersom vi redan fått betalt i arbetslivserfarenhet.
Men utöver dessa praktexempel finns det så många fler, subtila tecken på detta sossetjafs. Och det är väl egentligen inte så konstigt, eftersom det är precis detta som fördärvat arbetarrörelsen.
För LO, PTK och TCO har sålt vår rätt till arbetsplatskamp till förmån för sina högavlönade pampar som sedan svarar ”(Vi) har avtalskonferenser som är rådgivande organ. Men det är förbundsstyrelsen som fastställer kraven” (Arbetet 2023-05-08) på frågan om huruvida deras fackklubbar röstat fram avtalskraven. De skäms inte ens och eftersom de sällan blir tillrättavisade tror de inte att de behöver skämmas heller. Vissa av dem blir till och med partisekreterare efteråt…
Det är just av detta skäl som vi använder begreppet arbetsköpare. Inte bara för att det är den korrekta, sanningsenliga termen utan för att markera mot denna arbetarfientliga norm där vi förväntas vara tacksamma för att vi får en minimal bråkdel av det värde som vi producerar. Vi säger arbetsköpare för att ord, och hur vi använder dem, är en form av motstånd i en värld där vi förväntas lyda trots att vi faktiskt inte måste.
Ninïan Sassarinis-McGowan
Medlem i Uppsala LS av SAC
Ledamot i SAC:s centralkommitté