Den här texten av Auriana Fabricatore publicerades ursprungligen 7 juni 2018. Fabricatore är fackligt ombud inom den amerikanska handelsbranschen (Food and Commercial Workers Union).
Rädsla är ett av de kraftfullaste verktygen som chefer använder mot oss. Rädslan att bli tillrättavisade, få färre arbetstimmar, bli sparkade – de förlitar sig på rädslan för att hålla oss i schack. Genom att agera tillsammans kan arbetare vända på steken och rikta rädslan tillbaka mot arbetsköparna, så att de blir rädda för att säga nej till oss.
Ibland krävs det att en hel bransch stängs ner, som när lärarna i West Virginia gick ut i en delstatsomfattande strejk. Men ibland räcker det att tre anställda på en matbutik är tillräckligt förbannade för att konfrontera sin chef.
Jag lärde mig först om denna metod på Labor Notes-konferensen i april 2018. Metoden är en form av direkt aktion som placerar fackföreningens makt direkt i arbetarnas händer. Idén är enkel: anställda går tillsammans och möter chefen, lyfter ett klagomål eller en fråga och kräver en omedelbar lösning.
Vad kan du göra?
Det finns många fördelar med detta tillvägagångssätt, men den största är att metoden kan kringgå en lång och utdragen process av tvistelösning. En lyckad konfrontation kan ge resultat direkt.
Jag arbetar i bageriet och delikatessen på en Kroger-butik i Morgantown, West Virginia, där jag är fackligt ombud. Butikerna i Morgantown anställer många universitetsstudenter som bara stannar så länge de går i skolan. Eftersom de inte planerar att göra karriär inom företaget är de ofta apatiska eller likgiltiga inför fackföreningar.
En kollega sa till mig: ”Jag stödjer fackföreningar, jag tror bara inte att jag kommer behöva facket medan jag är här.” Det vill säga – fram till den 12 april, när kollegan kom fram till mig under mitt pass, arg. Han hade just fått en skriftlig varning för upprepad sen ankomst.
Problemet var att de schemalade honom att jobba medan han fortfarande var på lektion. Till exempel var han en dag schemalagd att börja klockan tolv, men hade lektion till 14.30. Han tyckte detta var oerhört orättvist, särskilt efter att ha fått höra att butiken kunde anpassa sig efter hans schema.
Två andra arbetskamrater, också studenter, hörde samtalet och lade sig i – båda hade fått varningar veckan innan av liknande skäl.
När de pratade uppmuntrade jag deras ilska genom att ställa frågor: ”Hur får det dig att känna?” ”Herregud, gjorde de verkligen så?” ”Tänker ni bara låta dem komma undan med det där!”
Den sista frågan fick dem att tända till. ”Nej!” sa en. ”Vad kan du göra åt det här?”
Jag tänkte tillbaka på vad jag lärt mig på Labor Notes-workshopen. ”Jag kan göra något åt det, ja,” sa jag, ”men det kan ta några veckor. Men jag tror att ni tre kan göra något åt det direkt, om ni är villiga att gå upp och konfrontera chefen?”
Självklart var de villiga – de var förbannade! Och så gav vi oss iväg på en liten konfrontation.
Konfrontationen
Vi stormade uppför trappan och in på chefens kontor; jag stängde dörren bakom oss. Kontoret är väldigt litet, så fem personer blev trångt. Den tjänstgörande chefen vände sig från datorn. Hans ögon blev stora.
Jag började med: ”Dessa tre anställda har ett problem som de behöver diskutera med dig.” Och sedan höll jag tyst. Det är en viktig del. Jag är ett ombud som redan har lite av ett rykte som bråkstake. Jag var där för att förtydliga saker vid behov, men de som skulle prata var de direkt drabbade. Och oj, vad de pratade.
Mina kollegor höll på i minst 20 minuter. De berättade för chefen hur orättvist det var att de fått varningar – och dessutom utan facklig representant närvarande. De berättade hur stressen från jobbet och bristen på förståelse från ledningen inte bara gjorde det svårare att arbeta, utan också påverkade deras studier.
Chefen hävdade att han inte visste att de hade lektioner. Det var enda gången jag avbröt. ”Ni tar emot deras kursscheman varje termin,” sa jag. ”Det finns ingen anledning till att du inte skulle veta det.” Min kollega fyllde i: ”Precis, du har mitt schema. Det är inte mitt fel att du ignorerar min tillgänglighet.”
Chefen var stressad, generad och förmodligen lite rädd. Han gick med på att riva deras varningar direkt, framför alla tre, med mig närvarande som facklig representant. Aktionen var en fullständig framgång.
Vad kan jag göra?
När vi kom tillbaka ner på golvet började mina arbetskamrater komma ner från sin adrenalinrusch. En av dem frågade: ”Herregud, får vi ens göra så där?” Jag skrattade och ryckte på axlarna: ”Alltså…ni gjorde det.”
Eftersom problemet löstes på plats behövde vi inte följa upp saken med ledningen senare. Det enda jag behövde säga till kollegorna var att om det hände igen skulle de komma till mig så skulle vi gå upp dit igen.
En annan framgång med aktionen kom som en positiv överraskning. Några veckor senare kom en av kollegorna till mig med ett helt annat problem. Den här gången frågade han: ”Vad kan jag göra åt det här?” En subtil förändring – men enorm.
Dessutom har alla tre blivit mer positiva till fackföreningen och mer aktiva medlemmar. De har pratat med andra arbetskamrater om vad de kan göra för att hantera problem på jobbet. I det här fallet gav direkt aktion resultat.
Auriana Fabricatore
Översättning: Rasmus Hästbacka
Se även: