Det skriver Pelle Sunvisson som wallraffat Stockholms rysktalande arbetsvärld. Han finns i Stockholms lokala samorganisation (LS) av SAC. Här delar vi Pelles inlägg på Twitter där han beskriver hur han arbetat utan att behöva visa ett enda dokument eller uppge sitt efternamn och gett facklig hjälp till papperslösa arbetare som talar ryska, med mera.
”Igår fick jag sparken för att ha framfört åsikten att den som arbetar ska ha lön i tid oavsett om kunden betalat eller inte. Uppsägningen markerar slutpunkt på ett halvår under vilket jag levt – hela tiden arbetat och ibland bott – som papperslös i Sverige.
Eftersom jag talar god men inte perfekt ryska har min tagna identitet varit anpassad till det och de kretsar jag rört mig i främst varit rysktalande. Utan att någonsin visa dokument eller ens uppge ett efternamn har jag utfört trädgårdsarbete, rensat avlopp, renoverat lägenheter och villor, deltagit i bygget av nya flervåningshus, tvättat fönster och skottat snö från tak.
Jag har arbetat för privatpersoner, små byggfirmor, stora byggherrar, moderna bostadsförmedlare, familjeföretag, en svensk myndighet och våra pensionsfonder. En del av arbetsköparna har varit rena exploatörer och ingått i stora upplägg. En del har varit vanliga fifflare. En enda har månat om att det i längden ska bli rätt och erbjudit arbetstillstånd.
Ingenstans har jag fått utbildning eller säkerhetsgenomgångar trots att jag ibland utfört mycket farliga arbetsmoment. Den genomsnittliga arbetsveckan när det har funnits jobb att tillgå har varit 55 h. Vissa veckor har jag inte haft något arbete alls.
Förutom vid något enstaka städjobb har jag arbetat uteslutande med andra män. Flera gånger har det svartarbete jag utfört redovisats som vitt och lett till ROT eller RUT-avdrag.
I de lägenheter där jag vistats med andra migrantarbetare har det i snitt bott tio personer eller drygt en person per tio kvadratmeter boendeyta. En sängplats i en sån lägenhet kostar cirka 3000 i månaden.
Under mitt knappa halvår som papperslös har jag arbetat i fler hem och hus i centrala stan än jag besökt under fyra årtionden som boende i söderförort. Samtidigt som jag arbetat på alla de här platserna har jag varit aktiv och tolkat för Syndikalisternas grupp för migrantarbetare.
Tillsammans med bland andra Emil Boss har vi återfört en miljon kronor från oseriösa arbetsköpare till rysktalande migrantarbetare.
Och om den här historien alls har någon ljuspunkt så är det den – mitt i en förslummad arbetsmarknad där du som migrantarbetare är utelämnade till dina exploatörer så finns det en fackförening som skiter i din legala status och dessutom anstränger sig att prata ett gemensamt språk.
Är du inte medlem ska du bli det idag. Vill du inte bli medlem går det säkert att swisha ett bidrag. Det är en fet jävla skam att arbetare i Sverige har det så här.
Idag börjar arbetet med att omvandla erfarenheterna till text. Det kommer inte att bli någon reportagebok. Att jag väljer att göra en skönlitterär skildring beror på två saker:
- Att jag inte är journalist.
- Att skönlitteraturen har en oöverträffad förmåga att göra subjekt av det främmande. Som ett tredje skäl kan tilläggas att jag inte är ute efter att sätta dit några enskilda firmor eller aktörer – för det är de alltför många och alltför hydralika – utan att skildra ett system och livet på botten av det systemet. ”