Som syndikalist har jag inte mycket över för lagen och dess upprätthållare. Alla som på ett sätt eller annat sysslar med facklig kamp vet att lagen inte är skriven för oss. Många av lagtexterna är dessutom direkt riktade mot den fria arbetarrörelsen, det vill säga mot oss.
Allt sedan Saltsjöbadsavtalet har företrädare för lag och ordning fått allt mer att säga till om på den svenska arbetsmarknaden. Fredsplikt ska råda och den enskilde arbetaren ska snällt be om lov från det egna fackets jurister för att bedriva sin arbetsplatskamp med sina arbetskamrater. Konflikter ska regleras i domstol av nämndemän och jurister utsedda av de kollektivavtalsslutande facken i maskopi med Svenskt Näringsliv.
Överallt där lagen begränsar våra möjligheter till kollektiv aktion reduceras fackföreningarna till byråkratiska och toppstyrda försäkringsbolag med föga mer än jobbcoacher och omställningsstöd att erbjuda sina medlemmar, som i sig själva går ifrån att vara arbetsplatskampens agenter till att endast ses som försäkringstagare, längst ner i den fackliga hierarkin.
Den syndikalistiska traditionen om direkt aktion, handling utan ombud, blir allt som oftast motarbetad av lagen och LAS är inget undantag
Så som syndikalist ser jag gärna att hela LAS-boken slängs på bål, så att inga fler ”vilda strejker” eller ”olovliga stridsåtgärder” längre står att finna. I arbetarnas kamp för makten över sina egna liv och rätten till demokratiska arbetsplatser är ingen lag legitim.
Med det sagt så vill jag ändå slå ett slag för LAS. För det ska ju inte stickas under stolen att LAS på flera plan är resultatet av hårdför facklig kamp som tvingat fram rättigheter underifrån. Att ge upp LAS vore därför som att ge upp stora delar av våra föregångares kamper och vinster.
Det var arbetarrörelsen som genom historiska uppoffringar och kollektiv kamp tvingade fram en demokratisering av samhället. ”Folkhemssverige” som oftast tillskrivs sossarnas förtjänst var egentligen resultatet av bred facklig kamp.
”En attack mot en är en attack mot alla” brukar det heta inom arbetarrörelsen. Tyvärr är dessa ord idag lika urvattnade som demokratibegreppet. Men bara för att någonting är urvattnat betyder det inte att det inte bär med ett frö av sanning.
Attacken mot LAS är därför en attack mot hela arbetarrörelsen och som syndikalister blir det därför självklart att stötta och solidarisera oss med våra arbetskamrater, oavsett vilket fack de tillhör.
Kampen om LAS har potential att ena stora delar av arbetarrörelsen på gräsrotsnivå. LO-topparnas stundande svek kan komma att bredda den spricka som redan finns mellan styrelse och medlem. Om vi i ett sådant skede kan visa oss pålitliga och solidariska så har vi allt att vinna på en fight för LAS.
Erik Bonk
Generalsekreterare SAC