Syndikalister vill få bort den individuella lönesättningen. Sveriges Kvinnoorganisationer tar inte ställning för olika typer av lönesättningar.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar. Fackföreningsrörelsen vill att män och kvinnor ska vara jämställda. Men oenighet råder om hur det målet ska nås.
Kvinnor jobbar gratis efter klockan 16:12, medan män får betalt fram till 17:00. Det visar den årliga sammanställning som kallas ”Lön hela dagen”. För första gången sedan ”Lön hela dagen” infördes 2012 går klockan nu bakåt med en minut. Det betyder att kvinnor i Sverige jobbar gratis 48 minuter om dagen och att en nästan 15 års positiv trend av minskade löneskillnader är bruten.
Förklaringen till att löneskillnaden mellan kvinnor och män ökar ska vara att kvinnor inom privat sektor drabbades hårt av pandemin. Samtidigt gick de statliga bidrag, som betalades ut för att rädda jobb och företag, mest till mäns arbeten.
Eftersöker mer koll
Initiativtagare till ”Lön hela dagen” är paraplyorganisationen Sveriges Kvinnoorganisationer. De menar att det är ett delat ansvar för fack, arbetsköpare och politiker att lösa problemet.
– Det handlar både om vilka prioriteringar som görs i avtalsförhandlingarna, att kvinnodominerade yrken värderas tillräckligt högt där, och att den kvinnodominerade välfärden har tillräcklig finansiering, meddelar Jenny Andersson, sakkunnig för arbetsmarknad och socialförsäkringar på Sveriges Kvinnoorganisationer.
Jenny Andersson ser också positivt på att det finns en diskrimineringslag som ställer krav på arbetsköpare att betala lika lön för lika och likvärdigt arbete.
– Om den skulle efterföljas skulle en stor del av problemet med löneskillnader hos samma arbetsgivare lösas. Men då måste tillsynen över lagen bli mycket bättre och det måste få konkreta konsekvenser när arbetsgivare väljer att bryta mot den, meddelar Jenny Andersson.
Lönestrategier
Flera fackförbund har också ställt sig bakom ”Lön hela dagen”. De stora fackförbunden har väldigt olika strategier om hur löner ska sättas. De två ytterligheterna är tarifflön och sifferlösa avtal. Tarifflön är en lönetrappa där de anställdas löner ska öka utifrån exempelvis anställningstid, ålder och utbildning. Lönerna förhandlas fram mellan fack och arbetsköpare på central nivå där facken naturligtvis kan hota med strejk.
En stor del av arbetsmarknaden har numera olika grader av individuell lönesättning där lönerna helt eller delvis sätts lokalt i personliga samtal mellan chefen och arbetaren. Den mest individuella formen är sifferlösa avtal där individen inte är garanterad någon löneökning överhuvudtaget. När facket har skrivit på ett avtal är det inte lovligt att strejka.
Sveriges Kvinnoorganisationer tar inte ställning till vilken typ av lönesättning som är bäst.
– I båda dessa modeller kan och behöver det göras mer för att höja kvinnors löner. De som förhandlar löner måste ha kunskap om hur osakliga löneskillnader upptäcks och modet att rätta till dessa oavsett om lönenivåerna beslutas lokalt eller centralt, meddelar Jenny Andersson.
Det finns forskning som talar för vilken sorts lönesättning som fungerar bäst för att minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Löneskillnaderna är till exempel högre bland högavlönade, som har mer individuell lönesättning, och lägre bland lågavlönade som har större inslag av tarifflön.
Syndikalisterna överens
Ida Linander är forskare på Umeå universitet och aktiv i den syndikalistiska fackföreningen, driftsektionen, där. Hon har också en tydlig åsikt i frågan.
– Det enda jag skulle kunna säga, som vår sektion jobbat för på olika sätt, är att få bort den individuella lönesättningen. Det är viktigt ur fler aspekter, men även utifrån kön för att minimera risken för godtyckliga löner och få till mer jämställda löner både inom och mellan yrkeskategorier, meddelar Ida.
Anna Fröding, arbetar som psykolog på Arbetsförmedlingen och är medlem i Västerås lokala samorganisation. Hon har samma åsikt om vad som bör göras för att minska löneskillnader mellan könen.
– I den bästa av världar skulle det förstås vara att få bort den individuella lönesättningen som gör lönerna väldigt godtyckliga och där män som grupp antagligen är bättre på att tala för sig. Men i väntan på det kan man nog uppnå en hel del genom att försöka bryta tystnaden kring lönen på arbetsplatserna och våga börja prata med varandra. Kanske gå samman med andra kvinnor på arbetsplatsen inför lönerevisionen, peppa varandra och komma överens om en strategi, vad man ska säga till chefen i lönesamtalet, föreslår Anna.
Ta fajten
Men även om fackföreningar kan hitta strategier för att minska löneskillnader mellan män och kvinnor i samma yrkesgrupp kvarstår problemet att kvinnodominerade yrken ofta har lägre lön än mansdominerade yrken. Exempelvis tjänar en byggnadsarbetare i genomsnitt bättre än en städare. Anna tror inte att vi kan räkna med att de dominerande facken tar tag i frågan.
– Det skulle behövas en mycket mer offensiv facklig kamp bland kvinnodominerade LO-förbund och där är vi inte i dag och har inte varit på länge. Den sista dödsryckningen som jag minns var Kommunalstrejken, var det 2003? Det återstår att arbetare i kvinnodominerade låglöneyrken sätter press på sina förbund underifrån eller tar fajten själv.
Erik Hjärtberg
Frilansjournalist
Medlem i Västerås LS av SAC
Läs också om statistik över kvinnor och mäns löner!
Mer från kategorin feminism