Känslan av att tillhöra någonting stort

Erik Bonk, generalsekreterare, SAC Syndikalisterna, Sveriges arbetares centralorganisation

En kärleksförklaring till SAC av generalsekreterare Erik Bonk

I generalsekreterarens verksamhetsplan för 2022 står att GS ska skriva tolv bloggtexter under året. Eftersom det snart är kongress tänkte jag dela med mig av två för mig stora händelser som format min relation till SAC. Den ena är om min första förhandling och den andra är om min första kongress. Tänker att det passar bra att skriva om dessa första gånger första gången jag skriver en bloggtext.

Samma bild på SAC:s generalsekreterare Erik Bonk som upprepas fyra gånger men i olika färger: blå, grå, rosa och gul

Båda händelserna ägde rum sommaren 2006, året jag blev medlem. Som ung anarkist såg jag upp till SAC. I mitt revolutionsromantiska huvud drog jag paralleller till spanska CNT/FAI på 30-talet. Att ta steget in i en lokal samorganisation av SAC och bli organiserad syndikalist var för mig lika stort som mina förväntningar där av. Trots det blev jag inte besviken.

Snillekonflikten

När jag blev medlem i Solnas lokala samorganisation (LS) experimenterades det med vad som kallades för ”facklig verkstad”. Den fungerade som så att medlemmar kunde komma på öppna möten med sina bekymmer från arbetsplatsen. Sen brainstormade verkstaden fram förslag på möjliga vägar fram. Ibland fick medlemmen endast ett par goda råd med sig och ibland blev hela LS inblandad i konflikten. Som nybliven medlem var dessa fackliga verkstäder väldigt lärorika då erfarenheter och idéer utbyttes mellan deltagarna. Nästan varenda gång slogs det i arbetsrättsliga lagböcker eller i den fackliga handboken ”Vi-har-rätt”.

På en facklig verkstad kom en medlem som jobbade på Snille Bemanning, ett bemanningsföretag vars enda kund var elföretaget Fortum. Fortum gjorde omorganiseringar för att omvandla fast anställd personal till inhyrd. Den fackliga verkstaden resonerade som så att jobbet utfördes på Fortum för Fortum och även fast personalen inte var deras så låg ansvaret alltjämt hos dem. Eftersom Fortum var Snille Bemannings enda klient utgjorde det även en svag punkt för Snille.

Taktiken var enkel. Blockera Fortums huvudkontor tills de tvingar Snille till underkastelse. Det är viktigt att nämna att SAC inte löd under någon fredsplikt då och därför hade fri stridsrätt. Så tidigt i ottan krokade vi arm i kedjor bakom banderoller och ställde oss i vägen för ingången på Fortums huvudkontor och vägrade helt sonika att släppa in konsulterna till sina kontor. Farstun blev snart fylld med personal som inte hade något att göra. Två gånger var vi där tidigt på morgonen och blockerade ingången.

Tidningen Arbetarens artikel från de 24 maj det året ger en bra bild av tumultet.

Blockaden under torsdagen blev bitvis dramatisk när ett mindre antal Fortum-anställda tjänstemän och chefer försökte ta sig förbi med våld. Fortums säkerhetsansvarige polisanmäldes för misshandel av två kvinnliga deltagare i aktionen. Även Arbetarens reporter hotades med paraply av en tjänsteman och en annan försökte slå kameran ur handen. Båda händelser har polisanmälts.
Polisen lyckades efter några timmar bryta upp blockaden och två LS-medlemmar greps, misstänkta för ofredande. Solna LS har JO-anmält samtliga inblandade poliser för att ha kränkt den grundlagsskyddade rätten till fackliga stridsåtgärder.

I och med dessa blockader blev pressen på Snille alldeles för stor. Besegrat tvingades företaget underteckna avtal på den första förhandlingen jag någonsin bevistat. På Snilles sida av rummet satt Snille med sin advokat och på andra sidan satt fyra medlemmar från Solna LS. Snille var knäckt. Det enda som yttrades från Snille: ”Var ska jag skriva på för att få slut på allt?”

Uppgörelsen innebar att Snille Bemanning tvingades betala 60 000 kronor i skadestånd. Utöver det skrev Snille under ett hängavtal till Seko:s bemanningsavtal. Därmed garanterades alla anställda bibehållna lönenivåer och försäkringar samt att möjligheterna att kringgå lagen om anställningsskydd kraftigt begränsades för Snille Bemanning.

Allt detta stod att läsa, svart på vitt i ett dokument som undertecknades av motparten där det tydligt framgick vilka som tack vare denna kamp vunnit en starkare rätt på jobbet. Fram till denna punkt innebar en seger för mig att ingen blev haffad av snuten eller skadad. Från och med denna punkt innebar en seger för mig någonting konkret som gick att räkna i kronor och ören. För första gången i mitt liv fick jag känna segerns sötma i klasskampen.

Kongressen 2006

Taggad av mina LS-erfarenheter ställde jag gladeligen upp som ombud till kongressen samma år. SAC var vid denna tid splittrat i två läger vilket gjorde kongressen 2006 till en väldigt bråkig kongress. Å ena sidan hade du de lite äldre rävarna från landsbygdens LS som var oroliga över att deras medlemmar skulle bli lidande av att kongressen tog bort ombudsmännen. På andra sidan hade du en lite yngre generation aktivister som oroades över att SAC skulle bli ett LO i miniatyr.

Men trots den bråkiga stämningen på kongressen så blev kongressen 2006 ett avgörande steg i min egna kärleksrelation till SAC. Som Stockholmsanarkist tyckte, tänkte och levde jag och mina vänner alla mer eller mindre likadant och även fast LS var lite mer spretigt så var det också väldigt lokalt förankrat. Men på kongressen träffade jag kamrater av alla slag, från alla delar av Sverige. Det var första gången jag kände mig som en del av en nationell rörelse. Som en del i någonting mycket större än mig själv och min lilla Stockholmsbubbla. Det var första gången jag kom i kontakt med och inkluderades in i en samhörighet baserad på klass. Det var på alla sätt och vis en helt fantastiskt stärkande upplevelse som gav mig känslan av att tillhöra någonting stort. För första gången i mitt liv kändes det som att jag tillhörde en riktig klasskampsorganisation och inte en liten åsiktsklubb.

Erik+SAC=Sant

För det är precis just vad SAC är. En klasskampsorganisation med arbetsplatsen som arena. Vi frågar inte våra kamrater vad de röstar på. Vi ställer inga krav på rätt ideologisk skolning eller viss typ av livsstil. Vi frågar endast: ”Är du arbetare och ser samma problem på arbetsplatsen som jag gör?

Min tro på SAC och syndikalismen har alltid varit stark och är så fortfarande. Bäst förklaras det av den odödliga poeten Ralph Chaplins ord:

In our hands is placed a power greater than their hoarded gold Greater than the might of atoms, magnified a thousand fold We can bring to birth a new world from the ashes of the old For the union makes us strong.”