Jesper Johansson, Göteborgs lokala samorganisation (LS), förklarar de tre principer som ligger till grund för den syndikalistiska rörelsen i Sverige.
Syndikalismen är en rörelse som växte fram på ett annat sätt än övriga socialistiska idériktningar. Den vanliga ordningen är att först kommer en teori som tolkas och sedan byggs därpå en praktik. I syndikalismens fall var det tvärtom.
Först kom praktiken, därefter organisationerna, sedan växte i en successiv utvecklingsprocess, den syndikalistiska teorin fram. Naturligtvis påverkades utvecklingen också av olika idéer och teoretiska modeller. Men den ideologiska tyngden har hela tiden vilat på praktik, med en utgångspunkt i arbetarnas behov och pragmatism, samtidigt med öppenhet gentemot andra idéer och tänkande.
“I efterhand teoretiserade resultatet av praktiska lärdomar“.
G. Henriksson-Holmberg om syndikalismen
Grundläggande principer
De principer som ligger till grund för den syndikalistiska ideologin i Sverige är fortfarande i stort sett giltiga hundra år senare. De kan sammanfattas i tre huvudgrupper:
- Den dubbla uppgiften
- Klassorganisering
- Lokalt självbestämmande
Dessa tre principer har funnits med sedan organisationen bildades 1910. Genom åren har de utvecklats och fördjupats allt eftersom den praktiska verksamheten visat ett behov därav. Olika delar av, eller undergrupper, till de ovanstående principerna har under olika tidsperioder lyfts upp och framhävts i större utsträckning än andra.
Den dubbla uppgiften
Den dubbla uppgiften innebär att fackföreningarnas verksamhet inte endast syftar till att förbättra arbetarklassens situation i nuet. Den syftar också till att stärka arbetarnas makt inom produktion och distribution för att slutligen helt överta ansvaret för verksamheten från kapitalismen. Emellertid upptäcktes, under organisationens första decennium i verksamhet, att en sådan uppgift inte löser sig automagiskt. Den kräver att arbetarklassen som helhet faktiskt är kompetent att ta över driften av samhällsekonomin. För att det ska vara möjligt måste arbetare skolas. Dels i första hand till medvetenhet om sin egen styrka och att en sådan maktförskjutning i samhället faktiskt är möjlig. Dels även i kunskaper om främst sin egen yrkes- och branschverksamhet. Slutligen också kring samhällets förvaltning i stort.
Klassorganisering
Klassorganisering innebär att organiseringen, i detta fall organisationen SAC, bygger på vår ställning som arbetare i samhället. Det spelar ingen roll vilka politiska eller person- liga åsikter vi har om det ena eller det andra. Det vi kan vara överens om, och som därför ska utgöra grunden för vår verksamhet, är att vi vill förbättra vår, och alla arbetares, situation och ställning i samhället.
För att få ett sådant upplägg att fungera behöver vi regler för att slippa lägga tid på sådant som inte har med verksamheten att göra. Dels att åsikter kring olika politiska partier, religiösa övertygelser, lagsporter och liknande, lämnas helt utanför den syndikalistiska organisationen. Dels även att vår organisation arbetar medvetet med att över- brygga negativa samhälleliga strukturer och andra konstlade och kulturella uppdelningar.
Därför har syndikalismen tagit ställning för såväl internationalism som antifascism, feminism och antirasism. En annan viktig princip är att SAC organiserar över yrkesgränserna, i en gemensam organisation som verkar för ett gemensamt mål finns heller ingen plats för yrkesegoism.
Klassorganisering innebär också att förlita sig helt till organisationens och arbetarklassens egen förmåga att genomföra de uppgifter vi åtagit oss. Frasen “syndikalismen är sig själv nog“ sammanfattar just det, att vi inte arbetar genom andra organisationer, som partier, kyrkor eller staten, även om samarbeten i olika frågor ibland kan vara givande.
Lokalt självbestämmande
Lokalt självbestämmande handlar om att makten att bestämma i alla lägen ska finnas så nära basen som möjligt. Det kallas även decentralism och brukar sammanfattas med frasen “den som påverkas av ett beslut ska också ha möjlighet att delta i det“.
På principen om ett allmänt deltagande i beslut följer också ett allmänt deltagande i verksamheten. Så länge alla är bekanta med strategin så kan alla fatta taktiska beslut i en- lighet med denna. Det kallas “handling utan ombud“, eller “direkt aktion“. Det innebär därtill en begränsad användning av avlöna- de eller arvoderade specialister, då specialisering i allmänna frågor riskerar leda till en onödig maktanhopning hos den enskilde.
Som en del av en större rörelse förutsätter de lokala enheternas självbestämmande dels självansvar i fråga om den egna verksam- heten. Dels förutsätter det – för att kunna fungera på ett större plan – en solidarisk al- lians med andra lokala enheter. Det formali- seras i frivilligt ingångna överenskommelser i federalistisk form. De ombud som väljs för att föra de lokala enheternas talan i större sammanhang har begränsade mandat till en- skilda frågor och kan när som helst avsättas från sina uppdrag.
Principförklaring
SAC:s ideologi sammanfattas, utvecklas och presenteras i ett dokument som kallas “SAC:s principförklaring“.
Den senaste, och därmed nu gällande principförklaringen, antogs av SAC:s 29:e kongress, som avhölls hösten 2009. Det har funnits andra principförklaringar tidigare, antagna 1910, 1916, 1922, 1953 och 1976. Trots att de språkliga formuleringarna varierar och olika mycket fokus läggs på olika delar av de ovan redovisade principerna, så har de i grunden varit i stort sett oförändrade genom åren. Den situation lönearbetare befann sig i för hundra år sedan har i ideologisk mening helt enkelt inte förändrats särskilt mycket sedan dess.
Jesper Johansson
Medlem i Göteborgs LS av SAC