Den här texten är skriven av Ellen David Friedman, en erfaren facklig organisatör som sitter i styrelsen för nordamerikanska Labor Notes. Översättningen är gjord av Rasmus Hästbacka.
Solidaritet mellan arbetskamrater är källan till styrka gentemot arbetsköparen. En avgörande förutsättning för solidaritet är respekt.
På arbetsplatsen upplever vi vanligtvis inte respekt – vi upplever tvång. Oavsett hur mycket chefen kallar oss “partners” eller säger “vi är som en familj här”, är anställningsförhållandet i grunden odemokratiskt: Arbetsköparen fattar besluten och arbetarna förväntas lyda.
En fackförening måste vara annorlunda i sitt DNA. Redan när du lägger den första byggstenen i organiseringen – genom det personliga samtalet – är ditt mål att visa respekt för dina arbetskamrater. Du bjuder in dem i processen att bygga en stark demokratisk fackförening – en organisation där deras värderingar, erfarenheter, idéer och bidrag spelar roll. Du bjuder in dem att bli medorganisatörer.
Vad som binder oss samman
När du pratar med dina arbetskamrater som organisatör är målet inte att bli vänner, även om det kan hända. Du försöker inte heller bygga relationer enbart med dem som delar dina värderingar eller politiska åsikter, även om du kan hitta några sådana och betrakta dem som dina allierade.
Vad du försöker göra är att bygga relationer av solidaritet. Du och dina arbetskamrater kan vara olika på många sätt som skulle kunna splittra er – exempelvis med avseende på etnicitet, kön, ålder, yrkestitel. Det är lätt att fastna i vem man gillar eller inte gillar, vem som är en bra arbetare eller slöfock, vem som fjäskar, vem som är ambitiös eller lat, hjälpsam eller konkurrensinriktad på ett giftigt sätt, och så vidare.
Men trots alla omdömen som arbetare fäller om varandra, finns det ett enda grundläggande faktum som (när det väl erkänns) kan förena arbetare: “Vi jobbar alla för samma arbetsköpare, så vi är bundna till varandra. Om vi vill förändra något här är vår bästa chans att göra det tillsammans.”
Att utveckla denna förståelse för våra gemensamma intressen är nyckeln till att övervinna splittringar. Den kollektiva styrkan ligger i vårt antal och vår enighet. För att bygga makt måste vi bygga relationer med alla sorters människor.
Var ärlig med varför du pratar med folk och varför du är så nyfiken på deras erfarenheter och insikter. Till exempel: “Jag tycker inte att saker fungerar bra här. Jag vill lösa problem. Jag vill dra igång en bra facklig verksamhet.” Låter det som att du har en dold agenda? Tvärtom. Du delar dina värderingar och visar din ärlighet.
Du kan göra allt detta – visa respekt, bilda dig en uppfattning om varje arbetskamrat och utveckla relationer av solidaritet – hela tiden, med alla, i både vardagliga och mer djuplodande samtal.
Var nyfiken
En av de viktigaste egenskaper som en organisatör kan utveckla är nyfikenhet. Du vill faktiskt veta något om personen du pratar med. Då behöver du lyssna, snarare än själv stå för det mesta av snacket. Många organisatörer föreslår att du lyssnar 80 procent av tiden och pratar 20 procent. Men nyfikenhet går djupare än så.
Lyssna på riktigt – inte bara för att hitta en ingång för att sälja in din idé. Ge dig hän åt de typer av frågor du skulle ställa om du var på en fest och träffade någon du genuint gillade för första gången. Allt de pratar om är sådant du själv funderat på. Du fortsätter fråga eftersom vad de säger är så intressant.
Du behöver inte låtsas. Människor som drivs av att bygga en demokratisk fackförening tenderar att vara nyfikna på sina arbetskamrater, även på dem som de inte tycker särskilt mycket om. Du kommer inte att gilla alla dina arbetskamrater, men du kan ändå försöka hitta något som förenar er. Låt detta varma intresse för varje arbetskamrat växa naturligt ur ditt engagemang för att bygga en stark fackförening.
Frågor som går att svara på
Börja med att ställa frågor som folk faktiskt kan svara på och känner sig trygga med. Det betyder inte nödvändigtvis att be dem lista sina problem på jobbet. Faktum är att det kanske inte är en fråga de lätt kan svara på. Många tänker inte på problemen eftersom de inte tror att något går att förändra. De känner sig maktlösa.
Så, i början av relationen, efter att du lärt känna personen lite – var de bor, hur deras familjesituation ser ut, vad som är viktigt för dem utanför jobbet – är det bra att låta dem berätta om sitt arbete. Du kan ställa frågor som:
• Vad jobbar du med här?
• Hur länge har du varit här?
• Hur hamnade du här?
• Vad tycker du om den här arbetsplatsen?
• Vad gillar du med jobbet?
• Lär du känna dem du jobbar närmast?
• Vad tycker du om chefen?
• Vad stör dig med att jobba här?
• Funderar du på att sluta?
• Har du haft bättre eller sämre jobb tidigare?
• Har du någonsin försökt förbättra något här?
• Vad blev resultatet?
• Vem ser du upp till på arbetsplatsen?
• Vem litar du på?
• Vem litar du inte på?
Inget av detta är småprat. Alla frågor hjälper dig att förstå vem personen är i sammanhanget på arbetsplatsen. Du bygger en bild av vad som kan krävas för att bjuda in personen i en kollektiv process – det är ditt mål. Ofta är det minsta som krävs att arbetskamrater känner att någon i facket har visat dem respekt.
Lyssna efter fackliga värderingar
Respekt handlar om interaktionens karaktär; det handlar inte om att följa ett manus. Bra organisering börjar med tron att varje arbetskamrat har värdighet, kan tänka och planera, och kan samarbeta med andra för att lösa problem.
Utan denna tro kommer vi att förvänta oss att någon annan löser våra problem – kanske chefen, HR-avdelningen eller någon karismatisk politiker. Men det fungerar inte, eftersom dessa personer i verkligheten tar hand om sina egna problem, inte våra.
Ett sätt att visa respekt är helt enkelt att ta reda på hur arbetskamrater har det och vad de gör. Det kan verka som att någon är apatisk, okunnig eller uppgiven inför dåliga arbetsvillkor. Men i själva verket har nästan alla försökt göra något för att skydda sig själva, förbättra saker eller hjälpa andra på jobbet.
Du letar efter den där speciella ingrediensen – den finns hos nästan alla – som visar att de delar en facklig värdering, såsom medkänsla, samarbete eller självständigt tänkande. När du ser minsta antydan till det, fråga mer! Till exempel:
• Jag såg att du himlade med ögonen när chefen beskrev den nya rutinen. Vad tänkte du på?
• Du var väldigt hjälpsam när jag stötte på det där problemet. Hur kom du på lösningen?
• Jag såg att du påminde vår nya kollega om att hon inte behövde jobba övertid, trots att chefen pressade henne. Hur gick det?
• Hur lyckas du hålla dig utanför alla schismer mellan kollegor? Det verkar som att du är rättvis mot alla.
Och håll det ärligt. Smickra inte och försök inte fjäska; följ bara din egen nyfikenhet och svara på de trådar som dyker upp i samtalet.
Den här typen av dialoger kan vara perfekt för att förstå dina arbetskamraters värderingar, drivkrafter och vad de verkligen bryr sig om. Det är här du kan hitta en gemensam grund att bygga vidare på. Börja med tanken att dina arbetskamrater har värdighet och förtjänar inflytande över sina egna liv, och du kommer att börja se möjligheter att bygga kollektiv styrka.
Ellen David Friedman
Artikeln är ett utdrag från boken Keep Going: A Guide to Organizing When It’s Hard, av Ellen David Friedman.
