Generalsekreteraren
Att tro på att en bättre värld är möjlig och därför värd att kämpa för, vilket vi syndikalister envist och osjälviskt gör, kan ibland kännas nästan religiöst betingat. Att tro, att hoppas, att våga drömma kräver ett stabilt känsloliv. När den personliga krisen är framme är det väldigt lätt att tappa allt det och låta hopplösheten ta över inifrån.
Min tro på facklig kamp i allmänhet och SAC i synnerhet har varit minst sagt stapplande efter det att min mor gick bort i som- ras. Plötsligt var jag som en kristen som tappat sin tro på gud. Vad är meningen med allt detta egentligen? För vem kämpar jag och varför?
Men som så många gånger tidigare var det just den syndikalistiska idéskatten som i mångt och mycket fick mig på fötter igen. Jag blev påmind om att den syndikalistiska kampen bygger i första hand på sann solidaritet mellan jämlika parter. Att jag inte alls kämpar FÖR någon annan, utan TILLSAMMANS med andra, för vår egen skull. Att vår kamp utgår från de materiella omständigheter som styr våra liv, alldeles oavsett hur vi mår.
Jag insåg ånyo att facklig kamp inte har något med tro eller hopp att göra. Det har med överlevnad att göra. Mental, fysisk och värdig överlevnad i ett system som vill bussa oss på varandra. Få oss att klättra över varandras lik för den bästa platsen våra individuella förutsättningar kan säkerställa oss. Endast gemenskapen kan råda bot mot den mentaliteten och inom den fackliga kampen där vi axel mot axel riskerar försörjningsmöjligheter, hem och hälsa för varandra, är gemenskapen som allra störst. En kamrat är en kamrat är en kamrat. Oavsett om det är någon vi känner eller inte. För det är inte primärt vänskapen som leder oss. Det är solidariteten!
Jag vet att det arbete vi utför många gånger kan kännas otacksamt och motigt och visst skaver det rätt så ordentligt på många håll i organisationskostymen. Men vad är alternativet? Gå med i LO? Bli en yuppi? Leva ett liv utan möjlighet till kollektiv förbättring? För mig personligen lockar inget av alternativen och på basplan åstadkommer vi mycket förbättringar för förhållandevis många. Lokala samorganisationer (LS) vinner en stor majoritet av sina kamper och vi har stoppat det stora medlemstappet. Det finns inte längre någon schism mellan CK och funktionärer eller mellan SAC och LS.
Kort sagt skulle jag våga påstå att vi tillsammans lyckats vända den negativa utvecklingen för organisationen till en positiv. I takt med att arbetsmarknaden och samhällsklimatet hårdnar växer vår roll och vårt existensberättigande. Tre år kan kännas som lång tid, och för den enskilde funktionären så är det också det. Men för en över hundraårig organisation är det inte det och för samhället i stort är det verkligen inte det. Det som vi nu gemensamt åstadkommer med bättre sammanhållning, satsningar på systematisk arbetsplatsorganisering, skyddsombudsprojektet med mera kanske inte kommer att märkas under denna kongressperiod, eller ens under nästa. Men de ringar på vattnet vi just nu gemensamt sprider lovar jag kommer få efterverkningar för klasskampen i det långa loppet, där jag vet att SAC kommer spela en avgörande roll, när tiden är mogen.
För ett tag sedan hade vi medlemsmöte i Solna LS. I pausen kom en kamrat fram till mig och undrade hur jag mådde. Jag sa att det var upp och ner men på det hela taget bra. Då sa han följande till mig som jag vill dela med mig av till er:
“Jag har varit politiskt aktiv hela mitt liv. Jag har deltagit i väpnad kamp i Iran och vissa perioder av mitt liv har jag jobbat 16 timmar om dygnet bara med politik. Här i Sverige har jag varit aktiv i Vänsterpartiet under många år men jag kan säga dig detta, att det inte är förrän jag gick med i SAC som jag känner att det jag gör verkligen spelar roll.“
Erik Bonk
Generalsekreterare